Mörker i solrosens paradis-en ouppklarad historia

Det här är min första berättelse och den avslutades aldrig, men läs gärna i alla fall.

Tycka till kan ni göra i Gästboken!

 

Så var dagen inne för dem att lyfta med flyget till årets sommarparadis, likt Van Gogh skulle de nu avnjuta solrosor som stod paraderande på vajande åkrar i solens sken. Inte mycket hade varit bra i Sverige för dem på sista tiden, Hannah hade blivit utanför i skolan och ändå så var hon ju som andra ungdomar är mest. Fast nyligen hade hon kommit hem sent på eftermiddagen och hennes annars så sockerfluffiga röda hår hade smetat utmed hennes kinder och mascaran hade mest sett ut som en efterapning på Alice Coopers ansiktsmålning. 

Hannah hade varit mobbad en längre tid, men inte velat säga det hemma och jag hade varit blind för allt, jag hade inte orkat se, då jag för en tid sedan upptäckt att min man kommit hem med röda läppar smetade på skjortkragen. Då jag konfronterade honom med detta, log han bara och sa att det pågått en tid och att han trivdes med detta dubbelspel, men skilsmässa skulle jag ju bara glömma.

-Mamma, Hannah väckte mig ur mina dystra tankar, det är dags att checka in nu.

–Ja visst kära vän, bäst att skynda oss då så vi kommer med planet. Väl framme vid disken fanns inte längre tid för dystra tankar, jag fiskade fumligt upp mina papper ur handväskan och våra pass och lastade så upp våra resväskor på bandet.

Gud det skulle bli skönt att komma bort, skönt för oss båda, att få se någonting nytt, att få leva ut lite och glömma våra tragedier.

Hemma spelade Johan fortsatt sitt kärleksspel, med Julia som han mött på en konferens i januari året innan, hon var ljushårig, hade fylliga läppar och en vackert svarvad kropp med långa spiror till ben, som hon brukade förgylla med vackra skor från Dior. Hon var rik och ung, allt det tiden tagit från mig, jag var ju bara tråkiga Ulrika numera, nu var tankarna där igen.

Jag måste sluta tänka på det som skett, jag måste för Hannah behöver mig nu, min kära Hannah som försökt vara tapper och glad fast livet farit så illa med henne.

Träffade hennes rektor som berättade att de andra barnen haft henne som hackkyckling och att de från skolans håll provat att hjälpa henne genom mobbingsamtal med givetvis alla berörda parter, men inte hade detta hjälpt min stackars Hannah och till sist så kallade man även på mig och talade om att Hannah måste omplaceras. Det var då jag sa till dem att nu får det räcka, nu skall de få ta sitt ansvar och före skolan har ordnat allt på bästa sätt så skall Hannah stanna hemma med mig, skolplikt eller ej.

Och nu så står vi här framför skärmen och tittar efter vår gate, på väg till varma och soliga Spanien.

-Mamma ,vi har fått vår gate nu, vi skall gå till 1a. Ja jag såg det precis, ta din väska vi skall mot höger där borta. De vandrade förbi kiosker och små butiker som låg radade för att locka till inköp, plötsligt stoppar Ulrika upp och säger.  -Skulle det inte sitta bra med en ny fin bikini Hannah? Varpå hon slängde sig ini den lilla pittoreska butiken och fann där en lysande grönblommig kreation till sig själv och till Hannah blev det en vacker bikini i rött och orange randigt, leende gick de sedan vidare mot sin gate.

Precis då de kom fram började påsläppet till planet och strax befann de sig på sina platser.

Hannah ända in vid fönstret och Ulrika i mittsätet, bara någon minut senare kom så deras medresenär till sin plats, en äldre man i kostym, mycket propert klädd och med yviga vita ögonbryn och glänsande lyckliga ögon. Han hälsade artigt på dem båda och slog sig sedan ned med sin bok, Snabba Cash av Jens Lapidus hann jag se innan pärmen for upp. Jag hann tänka, varför hade jag inte tänkt på att ta med lite litteratur så att jag kunnat läsa, det skulle ha varit roligt att läsa lite, för det var länge sedan jag bläddrat i en pärmklädd bok: Johan hade inget till övers för bokmalar, det var bara för dem som inte kunde ta steget i den värld de redan befinner sig i, brukade han säga.

Herregud, vad jag avskyr honom, flög det förbi i huvudet på Ulrika. Han har tagit allt för mig, men nu så är det slut på det, han skall få se, han skall få plågas så som Ulrika plågats av honom i alla dessa år.

Nu skulle Ulrika stå på egna ben och bygga upp sitt självförtroende, nog skulle hon och Hannah kunna ta vara på sig själva, nog kunde de klara sig utan honom och hans otrogna själ, han hade svikit dem.

Hon väcktes upp av den noble herre som placerats bredvid henne och som just talat till henne, planet var på väg ut och snart skulle de skjuta upp i höjden ovanför molnen, upp till solen.

Förlåt svarade Ulrika, jag var i andra tankar. Jo jag frågade just vart ni skall resa?

Till Alicanté och sedan vidare till Torrevieja, svarade jag en aningens skrämd. Varför vill han veta detta om oss.

Ja då kanske vi kommer att se mera av varandra sa han och sträckte så fram sin hand för att på ett artigare sätt presentera sig: -Jag heter Mikael, han sträckte sin hand till Hannah, som log och tog den i sin. Hannah sa hon tillbaka på sitt alltid vänliga sätt. Skall ni vara här länge? Så länge det behövs tänkte jag, men svarade i stället artigt i 3 veckor är det planerat till att börja med. Jag jobbar som översättare och tolk så jag tänkte passa på att erbjuda mina tjänster till olika instanser som scandinaviska cenret och sjukhusen här nere, sedan får vi se hur det blir.

Ja själv så har jag lägenhet här nere och har haft det, ja låt mig tänka tror faktiskt att det blir bortemot 5 år nu. Jag och min maka köpte oss stället för att kunna åka ned och njuta av solen då det blev kallt och dystert i Sverige, men så blev hon akut sjuk och lämnade jordelivet och mig ensam, men det är 4 år sedan nu så jag har vant mig vid att vara ensam. Livet är sådant vet ni, man måste ta det som det kommer, även om man tänkt sig annat.

Vart skall ni bo då? – Vi lånar en lägenhet av en bekant till oss på playa del Los Locos, nere i centrala Torrevieja, nära till stranden skämtade jag tillbaka. Då kanske jag kan fresta er att hälsa på hos mig, jag har en egen liten pool på utsidan och har gott om plats och det skulle vara roligt med ett besök. Man träffar inte allt för många unga vackra kvinnor nuförtiden.

Skylten blinkade och skrek i taket, bältet skall vara fastsatt och man skall sitta på sin plats, nu börjar resan och strax därefter känner vi alla kraften av de stora motorerna som skjuter upp oss i luften bort från Sverige och bort från dystra tankar.

Hannah som aldrig förr varit i ett plan sitter fullkomligt fascinerad av den vackra utsikten som bjuds henne genom det lilla ovala fönstret. Plötsligt säger hon, tänka sig att det går att resa så här och att man kan ta sig härifrån och dit på bara 3,5 timma, det är annat än båtresorna de gjorde i utvandrarna, för att komma vidare eller resorna de fick göra förr med häst och kärra. Mikael tittar förstummat på Hannah, förundrad över att sådana tankar kan vindla runt inom henne, för hennes yttre ger honom en känsla av protest, hennes rödrutiga byxor och hennes svarta nättopp och hennes svartmålade ögon, skriker ut att hon skiter i vilket och ändå kan hon sitta här och prata om sådant här. Han måste veta mera om henne, måste lära känna dem båda, han känner fixeringen växa, som så många gånger förr. Han ler och tittar så ned i sin bok igen, fortsätter läsa. Ger ett avslappnat intryck.

Ulrika vänder sig mot Hannah, visst är det vackert att se länderna under oss, hoppas att det är klart väder då vi flyger över Paris, för det är så vackert att se den staden från ovan och om du har tur kan du kanske se Eifeltornet också tillade Ulrika.

Hannah bara log, det var längesedan hon var så avslappnad och lycklig och Ulrika kände värmen sprida sig inombords, hon blev glad av att se Hannah le. Glad att vara hennes mamma, inte allt som varit dåligt med Johan, något bra lämnade han efter sig.

Hon sträckte sig efter den tidskrift som stod i stolsryggen framför henne, kunde ju likaväl bläddra lite i den. Den var på engelska och hade en hel del underbara reseskildringar och reklam om gott vin och mat samt mycket mera och Ulrika blev för en stund alldeles uppslukad av all den goda mat och reportage om vinsorter hon aldrig för läst eller hört om, men som nu visades på sida efter sida. Tanken kom att försöka smuggla ned tidningen i handväskan, men tanken var absurd eftersom hon valt den svarta som inte var stort mera än ett cigarettpaket i sitt format.

Hon hade ju bara behövt plats för passen, plånboken, pessaret, hon log för sig själv för det var de originella 3 P:na hon räknat upp i sitt huvud, alla kvinnor som reser för att ha lite kul på turistorter brukar ju skoja om denna ingrediens. Ja det var då inte därför hon rest sin väg, utan för att Johan roat sig och inte hon, fast egentligen borde hon banne mig roa sig rejält, så han kunde känna hur det kändes. Hon som varit trogen och gått där som en riktig hund, slavat och gjort livet bra för honom, bra för honom ja och vem hade gjort något för henne då: Ingen, absolut ingen, men nu kanske det fanns möjlighet till detta i alla fall.

Mikael började prata igen och artigt ryckte hon sig ur sitt dagdrömmande för att prata med honom, han verkade ju riktigt fin när man tittade till ordentligt, attraktiv på något sätt och i en ren impuls så tackar hon ja till hans inbjudan som han gett tidigare och lika snabbt som hon uttalat det, kom ångern inombords, jag borde verkligen inte, min gud vad har jag gjort. Hannah tittade oförstående på mig, satt mamma och tackade ja till en middag med en främling, hon skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret igen.

Allt avbröts av flygvärdinnornas röst, en förfrågan om vi ville ha någonting.  Jag tvekade men Mikael insisterade på att bjuda så Hannah tog en burk coca-cola och en smörgås och jag och Mikael tog en varsin flaska rött vin och en varsin smörgås att avnjuta till. Vinet kändes kryddigt, ja mustigt och det var riktigt gott till smörgåsen, då flygvärdinnorna kom tillbaka passade han på att beställa 2 stycken Cognac och 2 stycken kaffe, jag log och kände mig uppvaktad, något jag inte gjort på många år så jag lät honom hållas och det var ju riktigt avslappnande att känna alkoholens inverkan i systemet, att äntligen bara vara en stund.

Jag hörde Hannas lätta andning och såg att hon slumrat till med huvudet mot fönstret så jag tog min tröja och la som kudde under hennes huvud, hon ser så liten ut då hon sover inte längre som en 15 åring sa jag till Mikael. Så hon är 15 år, satt just och funderade över hur gammal hon kunde vara, hon är en mycket fin och väluppfostrad tjej enligt vad jag sett, du måste vara stolt över henne. Mikael kände sig upprymd av att vara i deras närhet.

 

Hemma i Sverige så smattrade de stora genomskinliga dropparna på fönstret och sikten försvann allt mera för Johan, han visste inte om det berodde på regnet eller på de tårar som trängt fram och som suddade hans syn. Han kände en förtvivlan nu när de försvunnit utan att lämna ett spår efter sig, efter att Ulrika kommit på hans affär med Julia hade han först känt en sådan lättnad och lett som om det var ingenting, som en liten skolpojke, vilken idiot han varit, vilken dåre. Ulrika och Hannah var ju de som betydde någonting och nu var de borta och gudarna vete om han någonsin skulle få se dem igen.

Julia hade varit så vacker, så lockande och lättfångad och han hade släppt allt för sina inre drifter, han hade tänkt med fel huvud och han hade helt enkelt inte orkat avbryta det för hon hade gett honom en massa på det sexuella planet, där hade det ju svalnat lite mellan honom och Ulrika eller lite var ju en underdrift, det var en riktig höjdare om de hade samlag en gång var fjärde månad och då var det missionären som gällde och han hade alltid tyckt att Ulrika såg uttråkad ut, nu slog tanken honom att kanske var det han som gjort att det blivit så, kanske hade han inte uppskattat henne alls. Nu slog det honom att han inte ens gett henne en present då hon fyllde år den 25 januari, han hade till och med glömt bort hennes födelsedag. Hur hade det kunnat bli så här? De hade ju alltid haft det så bra och roligt ihop och njutit så ändlöst av varandra. Förbannade skit, ULRIKA vart är du? Ulrika…

Han hällde snabbt upp ytterligare en whisky i sitt glas och tårarna bara fortsatte att rinna, han hade inte orkat säga till Julia att det var över, eller var det över, han kunde fortfarande känna pirret i kroppen bara han tänkte hennes namn, herre min gud, vad är det för fel på mig. Han slukade whiskyn i ett svep och hällde ånyo upp en till, den brände gott på sin väg ned i halsen och berusningen började ta form i hans kropp. Han började längta efter att känna en varm kvinnokropp mot sin igen och log åter, han måste ringa Julia, kanske kunde han komma bort till henne, kanske kunde han få känna sig åtrådd, älskad, få känna hennes varma blöta sköte mot sin stång och genast var de goda föresatserna borta. Borta var tanken på Ulrika och Hannah, borta i stunden, han slet åt sig telefonen och slog snabbt numret hem till Julia. Efter bara fyra signaler svarade hon med sin varma, åtråvärda och kittlande röst, som han fastnat för sedan första gången de träffat.

-Hej älskling, vad gör du, vill du ha lite sällskap, jag kan ta med choklad och skumpa så kan vi leka lite med varandra.- Å så skönt att höra din röst, skynda dig, jag väntar, trodde du redan var på väg. Jag skall sätta på mig något lättare tills du är här, min lilla hingst. Så la de på luren och Johan skyndade sig att hoppa i duschen för att nyktra till lite och för att vara fräsch till sin kåta älskarinna, slängde i all hast på sig lite lukta gott och snappade tag i chokladen han köpt till Ulrika samt tillhörande flaska och for snabbt vidare till underbara Julia, ja en man måste ha det en man måste ha tänkte Johan och log sitt underbara charmerande leende.

Flyget hade nått sin position och lamporna om bältet var åter igång och plingade, Ulrika och Hannah hade suttit fastspända under hela resan så för dem vara det bara att landa. Gud vad längtan efter sol och värme sprängde inom dem. Ett vackert berg tornade upp sig under dem och flyget svängde för att gå ned på Alicante flygplats. Mikael hade erbjudit dem att ge dem skjuts till Playa Los Locos ”Dårarnas strand”, hette visst så efter att det en gång varit ett sinnesjukhus där. Konstiga namn reflekterade Hannah. Si, sa Mikael och skrattade, de hade kommit överrens om att träffas på Onsdag kväll på en middag hemma hos honom och han skulle hämta upp dem vid 18 tiden nere i stan så de hann att bada i hans pool före maten. Då de kom ut slog värmen emot dem, det stod på en skylt att det var 38 grader ute och de kände genast svetten komma. Mikael hämtade bilen och svängde sedan galant fram för att hämta upp dem, ja tjejer då är det bara 45 minuter kvar så skall vi ha er hemma.

Väl framme så kände de ett jättebehov av vatten, det var som en öken i munnen på dem båda, så de rundade hörnet av lägenhetshuset ner till kiosken de sett då Mikael stannade bilen för att släppa av dem, köpte så en fem liters dunk med vatten, lite frukostmat, bröd, margarin, ägg, juice och yoghurt och sedan kånkade de allt upp till lägenheten alla 7 trapporna, tyvärr så fanns det ingen hiss i huset.

Då de väl kommit in var det dags att dricka vatten och få sig en dusch, en kall dusch. Hannah satte på Ac- anläggningen som var installerad i lägenheten och kände den behagliga kylan sprida sig vidare till sin kropp.

Mikael log sitt något sneda leende och kände sig så lyckad, det hade ju gått fortare att lära känna någon än han tänkt sig från början, kvinnan hade ju törstat efter sällskap, vilken tur för honom och nu behövde han inte vänta längre än till onsdagen för att få ha det mysigt med henne och hennes dotter, han skulle få dem avslappnade med vin och god mat i rikliga mängder. Mikael svindlade i högre höjder, han var rent av salig, stackars lilla Renate som dött så plötsligt, men nu hade han funnit en ny kvinna. På onsdagen skulle han koppla på sin riktiga charm. Han hade ju varit en riktig kvinnokarl, så han visste att detta inte skulle medföra några större problem för honom, många var de kvinnor han hade fällt.

Tänka sig att få en dotter på köpet va..

Ulrika stod framför spegeln med sin nyinköpta bikini och log åt sin spegelbild, hon var nöjd med sig själv för den förvillade en del, liten antydan till bilring hade hon ju fått på sistone, Hannah kom ut från rummet med en handuk över armen och sin nya bikini på. Ulrika reflekterade över att Hannah var kritvit i hyn, hon skulle behöva smörja sig i solfaktor för att slippa bränna sig i solen, själv brukade hon sola i solariet hemma, så grunden hade hon ju. Det var konstigt att se Hanna så tunnklädd, hon bar alltid, rutiga långbyxor, kängor, skinnjacka, nitarmband och mycket mera och nu stod hon här i bara en bikini, Ulrika reflekterade över att Hannah har blivit en ung kvinna och att barnet Hannah var borta. Känslan som gick igenom henne var svår att sätta fingern på, kändes detta bra eller var det en ny oro som smekte hennes bröst, var det dags att gå med Hannah till gynekologen, borde hon kanske ha piller hon slog bort tanken för nu, nu skulle de bara slappna av och ha kul ihop hon och Hannah. Vara som vänner och göra staden osäker, det skulle nog hennes dotter gilla, hon fortsatte le för sig själv och frågade Hannah om hon var redo för stranden. Om du är det, så är jag det svarade Hannah som sedan skyndade mot dörren.

Hannah kastade sig ut i vågorna, sisten i är en torsk skrek Hannah till sin mor som ramlade och kravlade sig fram i vågskvalpet, det var ljummet i Medelhavet, skönt och vattnet smekte deras varma kroppar. En välbehövlig svalka inträdde, stranden var helt full av människor som törstade efter att sola och bada eller roa sina barn, tänk sa Ulrika, tänk när du var så liten och lekte vid Frykens strand, du var så söt. Mmmm svarade Hannah som genast fattade tag i det offensiva, hon hatade att höra gullandet om sin barndom. Hon var ju tuffa Hannah inte lilla skitungen Hannah som de kallade henne i skolan. Glöm det nu har vi kul istället ropade Ulrika och ut for de i vågorna som sköljde över deras kroppar Det blev kvällen innan de släpade sig tillbaka till lägenheten för att dusch och göra sig klara att gå ut och äta en middag, som så många andra gör i detta land. Spanjorerna äter alltid sent, de brukar komma ut först vid åtta tiden för att äta du skall se när vi kommer ut, och de har sina småbarn med sig och sina mor och -farföräldrar, det är helt annorlunda mot Sverige sa Ulrika.

Hannah log, mamma det är så underbart att få rå om varandra lite, tycker du inte? Jag tyckte faktiskt om Mikael jag också, så det blir kul att träffa honom igen, om du funderar på det. Tänkte att du kanske var osäker, men det är ok för mig sa Hannah och du har ju faktiskt inte börjat allt det här, det har pappa gjort. Men även om ni två inte drar jämnt så vill jag ändå säga att jag älskar honom också, men det är ju okej om du vill träffa någon du med, jag förstår ju det liksom, sa Hannah vuxet.

Nu ska vi inte förhasta oss, Mikael var bara trevlig inte sagt att det betyder mera förstår du det, jag älskar fortsatt Johan, men i sitt huvud tänkte Ulrika ”tror jag i alla fall”, men det är väl ändå så att man får hålla en god min inför sin dotter, det blir nog bra ska du se, sa hon med ett leende som blottade hennes vita tänder för att lugna Hannah, nu kilar vi och äter, magen skriker.

Jag vet en bra restaurang, ska vi gå dit vännen, den ligger bara en bit bort på strandpromenaden. El Muelle heter den och de har jättegod mat. Okej svarade Hanna snabbt och halvsprang vidare för att hinna se så mycket som möjligt av allt det nya som gav henne en massa nya intryck.

Då de äntligen fått sig ett bord och beställt sin mat, satt de i tysthet och avnjöt den och den vackra utomhusmiljön, till sist så säger Hannah, Vad underbart vackert det är här mamma, med palmerna och havet som brusar nedanför oss, jag skulle vilja stanna här för alltid.

 

Vi får se vad som sker. Jag skall söka lite tjänster så kanske kan vi stanna ett tag och du kanske kan få en paus från skolan. Du hade ju bara en tid kvar i alla fall innan du gått ut nian så, kanske gör det inte så mycket, men jag lovar inget, jag säger inte a, så du kan inte tvinga mig att säga b, ok?

Hannah lät bli att svara, tankarna snurrade, kanske kunde hon få ett nytt fint liv, utan mobbande klasskamrater, kunde få leva i sommarparadiset för alltid. Kanske träffa någon vacker pojke, kanske, kanske, det bara sprang i hennes huvud massa ord, glädje och drömmar.

 

Johan kände sig svettig efter all älgskog med Julia och längtade efter en dusch, kanske ta en paus, men Julia ville ha mera, hon var speedad av amfetamin, hon trängtande efter hans lem, efter mera sex och bad honom att ta en kopp te med henne. Hon kokte upp tevattnet och lade sedan i lite av sitt amfetamin i smyg, hon skulle få Johan att bli het, tog lite extra till sig själv, så räckte hon muggen till Johan och han drack, han reagerade inte på någon annorlunda smak, bara njöt av teet, Julia och livet som var här och nu.

Julia föreslog att de båda skulle duscha och i duschen fick han en otrolig lust att ta Julia igen, hon var så vacker med sina bröst som svällt och med de bruna små topparna som skruvat ihop sig och blivit hårda, -De älskade, älskade förtvivlat. Då de var klara gick de tillbaka till sängen och lekte med varandras kroppar, aldrig tidigare hade sex varit så uppfriskande tänkte Johan, Julia log mot honom och sa, känns skönt med lite amfetamin väl, inge farligt vännen bara skönt eller hur?

Johan log tillbaka, ja det är skönt, dödsskönt. Aldrig förr hade Johan haft en intensivare älgskog och hans lem ville inte gå ner, den ville inte vila och det ville inte Julia heller.

Borta var tankarna från Ulrika och dottern, detta var det grymma livet, det var så han ville ha det, men längst där inne fanns tankarna och saknaden kvar trots allt, men Johan gjorde allt för att tränga bort dem.

Julia somnade en stund och det gjorde Johan också, sömnen var välbehövlig, deras kroppar hade jobbat hårt och oavbrutet. När de åter vaknade var det mörkt ute, Julia kände sig lite nedstämd och var rädd att Johan skulle vara arg för gårdagens tilltag, men han lugnade henne och sa att om hon vill ha flera ritter så kanske hon kunde fråga honom om han ville först istället för att lura i honom grejerna. Nu visste han ju hur det kändes så han kunde gott tänka sig att dricka te flera gånger sa han och skattade högljutt, Julia log mot honom och strålade som solen. Hon älskade Johan av hela sitt hjärta, men han var ju gift så hon ville fånga honom utan tvång och hans dotter var ju bara sju år yngre än henne så det var ju också svårt, kanske skulle han lämna henne om hon satte press på honom och hon stod inte ens ut med tanken på att han skulle försvinna för henne. Hon behövde honom, nu och för alltid.

Det var lördag så Johan behövde inte ge sig av till något jobb så därför frågade Julia om han kunde stanna hos henne och till hennes förvåning så svarade Johan ja, gärna. Han frågade också efter en ritt till, med te i muggen och log sitt charmiga leende.

Ända fram till Söndagskvällen fortsatte de sin vilda sexlek, då orkade han inte mera och sa att det var dags att resa hem till Ulrika och Hannah, han hade inte nämnt för Julia att de rest sin väg, han ville ha kvar chansen att kunna backa bandet om det behövdes. Vart kan de ha tagit vägen, de känner ju ingen, brukar inte umgås med någon speciell vad han visste, de kan ju inte bara gå upp i rök och inte har de lämnat någon lapp eller någonting till honom. Tänk om det hänt dem någonting? Johan svor, varför bryr jag mig, de skiter ju i hur jag har det, bara lämnar mig här ensam, Faan…

 

Ulrika vaknade till en strålande solig dag, satte på kaffe och fixade rostade mackor och juice på balkongen innan hon gick in till Hannah för att väcka henne. Det var Onsdag morgon och äventyret skulle börja för dem båda. De skulle träffa Mikael idag och bli ompysslade, det var spänt i bröstet, förväntningarna trängdes där inne. Hon hade köpt ett hyfsat dyrt vin att ta med sig Tempranillo druva för 5,90€, hoppades att det skulle smaka bra. Vad kunde man annars ta med till en karl, han rökte, kanske en cigarr ”Havanna”, men vart skulle hon finna det här i Spanien, de sålde ju inget sådant på butiken, det får bli bra med vinet, slog hon fast i sitt inre. Ropade så på Hannah, frukost, hallå kommer du, med trött röst svarade Hannah -kommer.

Jisses vad skall jag ta på mig ikväll kom det i huvudet på henne, kanske skall gå ut och titta efter en fin klänning, måste ju visa mig i bikini också kanske får kolla efter en badkjol eller något så jag ser bra tänk om han kommer tycka jag är tjock, tusen tankar hade dykt upp i hennes inre, hon skakade av sig allt, tänkte sedan jag duger som den jag är, jag ska ju inte på friarstråt, det är ju bara en enkel date.

Mikael pysslade och fixade hemma så att hans gäster skulle känna sig hemma, riktigt hemma. Han hade till och med skaffat blommor till balkongräcket. Han såg fram emot att träffa Hannah och hennes mamma igen, han hade tänkt mycket på dem sedan i måndags. Han hade bildat sig fantasier runt dem, vad han kunde göra för dem och vad de kunde göra för honom. Framförallt vad han kunde göra tillsammans med dem båda, det var ett tag sedan han tagit sin medicin nu, kanske borde han ta dem igen, kanske borde han tänka sig för och inte rusa fram så. Kanske fanns det inget för honom där, men Renate kunde ju inte säga stop nu, hon kunde inte längre förbjuda honom sötman från en ung kvinna.

Han hade lovat Renate att aldrig någonsin tvinga sig på någon, man skall älska hade alltid Renate predikat och Mikael älskade av all sin kraft, han älskade redan Hannah och hennes mamma.

Prick klockan sex var Mikael på plats nere i staden för att hämta dem, de var sena, Ulrika hade svårt att bestämma vilken typ av klänning hon skulle välja för kvällen, men Mikael väntade tålmodigt och öppnade dörren för dem och gav dem båda rikligt med komplimanger när de väl anlände.

Det tog bara 15 minuter att ta sig hem till Mikael som bodde på området Los Altos och trafiken på vägen dit var lugn och behaglig och det var inte många bilar som åkte samma väg.

Hans hus var gult till färgen och hade en liten trädgård fram vid entrén, vackert och välkomnande ställe. Då han öppnat dörren och bjudit in dem möttes de av en mycket vacker men sparsamt möblerad lägenhet, på köksbordet hade Mikael dukat med vit duk, blommor och stearinljus och hela lägenheten var fylld av oanade aromer, från hans matlagning. Mmmmmm sa Ulrika, här luktar verkligen gott. Ja men kom in sa Mikael och sträckte dem båda ett glas med en välkomstdrink som han tidigare förberett åt dem alla. Hannah tog girigt emot glaset, nyfiken på dess innehåll, hon satte sina läppar till kanten och smuttade, det var gott sa hon spontant, vad är det i ?

Det är inga stora hemligheter sa Mikael och log, bara lite whisky och apelsinjuice faktiskt. Åh sa Ulrika det var ju nytt, inget jag någonsin smakat förr, men det var riktigt gott. Kanske kan jag få fresta med en påfyllning då. De båda svarade i kör, ja visst och så brast de ut i ett ljungande skratt. Det var väl spänningarna över allt det nya. Mikael skrattade med dem så stämningen var avslappnad emellan dem.

Jaha mina damer, då kanske vi skall börja med förrätten, slå er ned om jag får be, de satte sig till bords och lär sig serveras. På fatet som ställdes framför dem låg en skinkpanacotta med små frön och en grön sirlad sås, de lät sig väl smaka och berömde kocken för hans färdighet. Till huvudrätt hade Mikael gjort en stekt fläskfilé med potatisgratäng och roquefortsås och middagen avslutades till sist med en kaka kallad Tiramisu och kaffe.

Tack snälla Mikael lade Ulrika fram, det var det godaste jag smakat på år och dag, och till sist släppte Mikael på sin hemlighet att han en gång själv drivit restaurang i Sverige, men att det var då han och Renate var unga. Renate började jobba hos mig, det var så vi träffades. Vi hade ett fint liv tillsammans men så gick hon bort och jag blev kvar själv, det är tragiskt och sedan dess så har jag haft lugnande tabletter att ta till, livet liksom slackade av och blev fattigt tills jag mötte er två. De log båda mot honom. Men nu skall vi inte rota i det gamla, låt oss se framåt, låt oss vara lyckliga. Nu skålar vi på det tycker jag och alla tre höjde sina glas.

Konstigt att träffa någon så här sa Hannah som det känns som om man redan känt jätte länge, ja så kände jag det också svarade Mikael, men man är ju hela tiden så rädd att göra fel.  Ja jag visste ju inte alls hur ni skulle ta det när jag bjöd hit er på middag. - Jag kände mig nog lite stressad efter att ha svarat ja på din inbjudan, jag brukar verkligen inte göra så.

Men, sa Ulrika en aningens dröjande, det beror nog på allt som hänt oss. Hannahs mobbing och Johans otrohet, ja jag är gift sedan ett antal år sedan, men vi har det inte bra, eller sa Ulrika med darr på rösten jag visste inte att vi hade det så dåligt förrän Johan kom hem med läppstift på skjortkragen, visserligen hade han glömt min födelsedag men jag tänkte inte så mycket på det då..

Oj då, det känns tungt kära vän, kanske skall vi försöka tänka förbi våra sorger och skaffa lite glädje i våra liv alla tre, vad sägs om det.

Hur gammal är du egentligen? Ja du talar hela tiden som om du vore jättegammal sa Hannah, men du ser inte så gammal ut.

-Hannah, man skall inte fråga om någons ålder, fräste Ulrika lite kort.

-Det gör inget, jag är 54 år gammal och att jag drivit restaurang vet ni redan. Just nu är jag sjukskriven, ja som jag sagt har jag varit lite nedstämd sedan Renate flyttade till ett annat rike.

Mikael reste sig, gick bort mot stereon och satte på en skiva med Scorpions, ur högtalarna kom låten Holliday och jag slappande av. Får jag lov? Mikael sträckte fram handen mot Ulrika, gärna och de tog sina första danssteg med varandra.

Hannah frågade om hon fick ta ett dopp i poolen, som låg placerad alldeles utanför köksdörren. Visst gör det, svarade Mikael och tittade på Ulrika för att se om svaret var korrekt.

Ja ta dig ett dopp du, vi klarar oss själva försäkrade hon sin dotter.

 

Johan var stingslig, riktigt jävla grinig faktiskt, vart i helvete har den förbannade horan tagit vägen.

Johan slets mellan ilska och oro över deras försvinnande, inte kunde väl detta med Julia spela så stor roll, de var ju gifta han och Ulrika, hon måste väl fatta att han stannar hos henne, att hon tillhörde honom. Och hon har haft mage att släpa med sig Hannah också, måste ju vara helt dum i huvudet.

Eller hade det hänt dem båda något?

Telefonen ringer. Ja Johan.

Hej är du Johan Berg? –Ja, vem frågar, jag är en vän till Julia, fick numret av henne. Jag heter Viola, tänkte bara höra om du vill komma på ett litet party i kväll tillsammans med Julia.

Jag vet inte, måste höra med Julia, var det Viola du sa.

-Ja.

-Vi återkommer, förmodar att Julia har ditt nummer. Jo det har hon, men du får gärna ta det du också, man vet ju aldrig sa hon med en flirtig ton.

Okej, jag har papper och penna.

0554-111333, har du skrivit upp det.

-Ja det sitter präntat, tack för att du ringde, vi hör av oss då jag pratat med Julia om fetsen. Hej så länge då!

-Hej!

Så underligt tänkte Johan, varför ringde inte bara Julia själv istället, hon har ju mitt nummer. Och så ringer de jädra idioterna hit, tänk om Ulrika eller Hannah varit hemma, då hade jag ju varit stekt.

Måste banne mig prata med Julia om detta.

Men så slog det Johan, att fest nog var precis vad han behövde just nu, lite rajtan tajtan och tjejen som ringde lät ju inte helt fel heller om han inte helt missbedömt det hela så flirtade hon ju lite i telefonen. Ja den som väntar på något gott, väntar ju aldrig för länge tänkte Johan och log med hela sitt anlete.

Tankarna svindlade för honom och han insåg att han måste ringa Julia omgående.

Telefonen ringde, signal efter signal gick fram men inget svar, hon hade inte nämnt att hon skulle ut någonstans, konstigt. Jag får väl åka dit då, hon kanske sover, han kände efter nyckeln som han lagt i sin ficka och som han fått av Julia efter deras senaste älgskog, bara tanken gjorde honom het och han kände kinderna hetta.

Herregud, Julia är skön i sängen. Johan satte på sig lite mer avslappnande klädsel, jeans, T-shirt och tröja och sina nyinköpta pjucks så klart, böjde sig ned och putsade av dammet från dess topp.

Fåfängt tittade han en sista gång i spegeln och gav sig själv ett leende, du är snygg grabben, helt enkelt skitreko och med en sista ansats tog han fram sin flaska spray deo från playboy. Nu hade han satt pricken över i, så slängde han igen dörren och småsprang ned för trapporna till sin svarta BMW. Ulrika hade inte gillat det köpet, gnällt om att de inte hade råd att ha en sådan bil, nej hon hade inte det, men han hade eller hur, han kunde inte låta bli att le över sin självbelåtenhet.

Drog på gasen och for i hög fart bort mot Julias lägenhet. Parkerade på Julias parkering och gick till hennes hus, drog upp nyckeln för att sätta den i låset, men dörren stod på glänt.

Julia, Julia, -inget svar. Han sköt upp dörren och gick in, ingen i köket eller i rummet, sovrummet då.

Han öppnade dörren till deras allra heligaste och där låg Julia, badande i blod, hennes ena finger låg avklippt längre bort på golvet och hennes huvud var vridet i en konstig ställning. Han kände magen knyta ihop sig och det gick inte längre att behärska sig, han kastade upp, helt okontrollerbart, rakt ut på sovrumsmattan. -Herregud, herregud Julia vad har hänt, skrek han och höll huvudet vaggande i sina händer, han orkade inte flytta sig, satt som fastfryst.

Försiktigt sköts dörren upp och han hörde ett skrik, grannen hade hört hans rop och undrat vad som stod på. Karl ropade till sin fru, kom inte hit, ring polisen är du snäll.

Johan kände honom slita i hans tröja, men hans värld var svart och allt snurrade, han orkade inte resa sig upp, kändes som att han vill kräkas mera. Snart hördes sireners tjutande och polis samt ambulansmän som kom på plats. Vagt hörde han någon säga, han är i chock, vi behöver få ut honom från rummet. Det var långt bort, så långt bort och rörde nog någon annan, han kände en arm som tvingade honom upp och ut i köket, de hällde upp vatten och fick honom att sitta ner.

Jag är ledsen att behöva prata med er nu, men jag är poliskommisarie Randy Blom, jag behöver veta ert namn, varför ni befinner er här, er relation till offret. Går det bra, vi kommer snart att vara klara?

Vad heter du? –Johan, ja och efternamnet. Han harklade sig och svarade sakta Berg, jag heter Johan Berg. – Så Johan Berg vad är ditt ärende här.

Jag skulle ta med Julia på fest.

- Och Julia ville inte följa med eller?

- Nej så var det inte. Dörren var inte uppbruten såg jag, har ni nyckel?

–Ja Julia gav mig en sist vi träffades. När var sist ni träffades? I förrgår, Johan kände sig skrämd och kände åter hur illamåendet sköljde över honom, han provade resa sig upp men blev bryskt tillbakaskjuten av Randy Blom, vilket gjorde att Johan vomerade rakt ut över köksbordet, ursäkta stammade han, svag och gråtfärdig.

Vem har velat göra Julia illa?

–Så Julia är hennes namn, kommisarien antecknade hela tiden i sitt block. Hur kände ni Julia?

Jag är gift kommisarien. Med Julia? –Nej med Ulrika.

-Så Julia var er älskarinna? – Ja vi träffades på en konferans för ca 1 år sedan och sedan dess har vi haft , sa Johan utan att avsluta meningen.

Hur kom det sig att ni inte ringde Julia innan ni for hit då.

–Men det gjorde jag fast hon svarade inte så jag åkte över, men det var lite konstigt sa Johan  dröjande och tänkte tillbaka på samtalet han fått.

Innan jag reste hit så ringde det en Viola hem till mig och ville bjuda mig och Julia på fest, jag har aldrig mött henne och vet inte vem hon är men jag fick hennes nummer.

-Som är?

–Vänta, jo jag skrev upp det här 0554-111333.

Vi kollar det, så du kan gå för nu, men åk inte någonstans utan att meddela oss om detta. Vi kan ju behöva prata med er igen det förstår ni säkert, förresten vad gjorde ni emellan 12 igår till 12 idag.

-Jag var hemma.

–Någon som kan intyga det.

–Nej.

Okej, så ni har inte alibi för tiden, det gör ju saken lite oklarare. Vi kommer att återkomma till er Johan Berg var så säker, sade Randy och hånlog, som om mordet redan var löst.

Någon vi skall ringa förresten, eller klarar du dig själv.

Tack jag klarar mig fint sa Johan, som gick ut ur lägenheten på svaga ben, ut till tankarna, ut till ensamheten.

Han vandrade bort till parken strax intill och satte sig ned på en parkbänk och där brast det helt inom honom, tårarna flödade och han kände sig så otroligt ensam. Vart skulle han ta vägen, vad skulle han göra, herregud någon har ju mördat Julia, vem kunde vilja göra vackra Julia illa, vem?

 

De dansade tätt intill varandra, en tryckare och det kändes behagligt, värmen av deras kroppar spred sig vidare mellan dem. Hannah såg nöjd ut då de kastade en blick genom fönstret, hon simmade och mådde gott i kvällssolen. Obekymrad på ett sätt hon sällan såg ut att vara, resan gjorde henne gott konstaterade Ulrika för sig själv. Mikael fyllde på glasen och de drack ett fylligt Navarra vin, också detta med tempranillo druva i. Ulrika bara älskade rött vin och känslan av den bomullsliknande atmosfär kroppen försattes i, då hon drack det.

Mikael tog hennes hand och kysste den, tackade för dansen. Ulrika kände att hon rodnade som en liten oskyldig skolflicka.

Konstigt att han berör mig så, tänkte hon för sig själv, vilken tur att inte Hannah såg då han kysste min hand, eller var det något konstigt med det. Hon gjorde som vanligt stor sak av små obetydliga saker. Johan hade sagt att han var trött på hennes nitiska sätt att vara och att hon alltid var så mesig och på sin vakt. På sin vakt för vad egentligen? Hannah kom tillbaka in i rummet, drypande av vatten och frågade om en handduk, så Mikael störtade iväg efter en och vidare efter skurmoppen, ursäktade sig med att stengolven genast blir mycket hala och att han inte ville att de skall skada sig.

Men Ulrika hann se en liten glimt av irritation, trots att han dolde det på bästa sätt.

Då allt var upptorkat var han sitt glada och trevliga jag igen och stämningen kom strax tillbaka. De avtalade en utflykt dagen därpå till La Manga, han sa att han ville visa dem hur det såg ut där ute, det är vackert förklarade han och havet är på båda sidor halvön, romantiskt ställe, förklarade han lite blygt.

Du Hannah har ju inte varit här förr, så jag tänkte att det kanske kunde vara kul att se dig om lite, ja för mamma också naturligtvis, men hon kanske har varit där förr. Ulrika skyndade sig att säga att det skulle bli trevligt och att hon inte alls utforskat stället så tidigare.

-Bra då skaffar jag en stor utflyktskorg att ta med oss, så kan ni ju ta på badkläder om stranden frestar, där ute finns det fina små stränder som ännu är orörda, fast man får gå lite för att nå dem, log han.

–Så du vill ha oss i ostördhet, flirtade Ulrika lite oskyldigt och fick ett jätteleende till svar.

 

Hos Julia jobbade polisen för att finna ledtrådar till mordet, man fann en del amfetamin i lägenheten och det avklippta fingret tydde ju på att hon kunde ha snattat av varan, eller inte följt det som varit uppgjort. Randy noterade, Johan(amfetamin)? Hon hade helt klart mördats i detta rum det syntes på mängden blod. Det var ett brutalt mord, mycket brutalt konstaterade Randy. Hon var blåslagen på många ställen och eftersom hon återfanns naken hade man också nödgats ta i beaktande att hon kunnat våldtas. Prover hade tagits och nu återstod att vänta på DNA. –Jag måste ta in grabben för ytterligare förhör var Randys omedelbara tanke, kan ju vara ett dolt motiv, kanske har hon provat göra slut och  Johan som han hette fått spel, då han trott sig bli övergiven. Många frågor cirklade i Randys huvud, om vad som kunde skett. Det märkliga var att det inte verkade vara så att det pågått någon större strid i rummet, slutsatsen blir väl att hon känt sin förövare väl och att hon själv släppt in denne i lägenheten utan vidare.

Varför hade han inte lagt mera energi på Johan som befunnit sig i lägenheten vid tillfälle, tur i alla fall att man tagit prov på hans naglar och efter vad man kunnat se fanns ju inga tydliga spår av blod på hans kläder, vilket ju skulle tyda på att han inte var mördaren, men det kändes trots allt för tidigt att dra slutsatser om detta ännu. Han kunde ju ha bytt om. Eller kanske visste han mer än han sagt. Det skulle bli ett nytt förhör. Oavsett så måste han prata med killen igen.

Johan kände det som att hela hans värld rasat samman, Ulrika var borta, Hannah var borta och rara och underbara Julia var borta, det fanns ingenting kvar åt honom och nu trodde nog polisen att han gjort något också, den där Randy var ju otrevlig av sig, otäck på något sätt. Vad skulle han nu göra? Vem skulle han nu prata med?

 

Hannah var på ett fantastiskt humör då det var dags att ta turen till La Manga, Mikael hade packat en stor picknick korg för äventyret och tagit med ett parasoll och en filt. Ulrika kände attraktionen öka, hjärtat höjdes en oktav extra så fort hon tittade åt Mikael. Och hans leende smälte hennes sårade hjärta, jisses höll hon på att förälska sig, tankarna tog henne på en resa. Tänk om han faller för mig också, jag skulle önska att han provade röra mig, neeej stopp och belägg, dags att vakna ur dagdrömmandet nu lilla Ulrika. Hon smålog åt sina tankar, visst var det väl över med Johan, hon hade väl rätt att känna så här.

Mikael pratade för fullt med Hannah och hon vaknade så sakteliga upp från sina tankar, utan att de märkt hennes frånvaro, skönt. Han pratade om de ställen vi passerade och Hannah var helt fascinerad av det hon såg och hörde, gripen av ögonblicket. Det var skönt att se hur väl Hannah och Mikael kom överrens med varandra. Hon hade tagit mitt avslut från Johan bra, bättre än jag kunnat drömma om. Det är ju aldrig lätt för barnen då man går isär, fast här var ju skillnaden att Johan inget visste ännu. Nu var hon där igen. Måste släppa det där. Fast mogen nog att ringa och prata får hon väl ändå vara, måste prata med Johan om detta, tala om att nu är det över. –Mamma, jag pratar med dig. Mamma, lät det nu mera uppfodrande från Hannah, vad tänker du på?

-Ursäkta, var långt borta. Ja vi har märkt det. Du är tyst och frånvarande så det går inte att undgå, vad är det som är fel. –Nej inga fel, jag tänkte på att jag måste ringa och prata med pappa. Han måste ju få veta mitt beslut. –Vad är ditt beslut då, frågade Hannah oskyldigt. Men Hannah det förstår du nog, att det är över med pappa. Jag kan inte ha det så och nu slutar vi prata om honom, Mikael vill säkert inte höra om honom.

-För mig är det inga problem, försäkrade han snabbt, lite för snabbt för att vara sant kanske. Jag såg i hans ögon att han kände sig sårad och jag förbannade mig själv för att ha börjat prata om detta.

Långt kvar, frågade jag istället. –Nej då ca 9 km ut till spetsen. Gud det skall bli skönt, jag känner mig lite hungrig faktiskt och med de orden hade jag prickat rätt och fått Mikael till att åter le.

 

Johan låg i sängen, kände sig bräckt, apatiskt och hungerskänslorna hade börjat smyga sig på honom. När åt jag sist? Det måste vara minst tre dagar sedan nu, han kliade sig på hakan och kände skäggstubben, definitivt tre dagar kunde han konstatera. Han måste resa sig upp, han måste äta, måste företa sig någonting. Telefonen ringde igen med sin ettriga signal, hans mobil.

-Hej Johan, sa en röst i andra änden, visst var hon söt Julia, vackert formad hals eller hur? –Johan skrek i luren, vem är det snälla, vem, var det du som tog livet av Julia? Klick, allt som hördes var tystnaden. Allt som fanns kvar var ett tyst surrande i luren. Johan visste inte vem personen var eller varför personen fortsatte ringa honom, var det Viola igen?

-Han måste ringa kommisarie Randy Blom, han måste berätta om samtalen.

-Polisen.

–Jag söker Randy Blom sa Johan tyst i luren osäker på vad han höll på att göra, osäker på om de skulle tro att han var tokig.

-Hej, Julias Johan som ringer.  Bra, jag hade tänkt ringa dig oavsett, måste be dig komma ner till stationen och prata lite mera, men vad ville du?

-Jag fick ett samtal igen på min mobil, jag har fått flera. Om Julia.

Syntes numret? –Nej, jag menar jag vet inte.

-Jag kommer bort och hämtar dig om 20 minuter, blir det bra. Har du ätit ännu?

-Nej inte under de senaste dagarna, svarade Johan.

–Då lunchar vi på samma gång sa Randy i andra änden. Var klar om 20 minuter.

Han släpade sig upp ur sängen, gick in och fräschade till sig, men kände genast att rakningen var ett steg för mycket just nu, så det fick bara vara. Han klädde sig i all hast och rusade ner för att vara i tid, Randy väntade i polisbilen på utsidan. Vi tar 57:an, blir det bra. –Visst svarade Johan, lite slött.

Jag har som du förstår en del frågor kvar att ställa till dig och du hade en del att visa mig vad jag förstod av ditt samtal. Vi skall ta ditt mobilnummer och prova spåra vart samtalen kommer ifrån och så sätter vi en bugg för att avlyssna eventuella inkommande samtal framöver, blir det bra.

-Jag vill veta, vad du och Julia hade för er. Vem kände er båda? –Varför ringer personen till er? Kan det vara mördaren?

–Vi fann en del amfetamin i lägenheten, har du haft med detta att göra.

 –Nej, nej jag vet inget, jag vet inte vart Julia fått det ifrån. Julia la i mitt te så jag har provat men det var inte frivilligt. Så Julia ville ge dig ett beroende, är det vad du säger? –Nej jag tror bara att Julia ville ha sex, om kommisarien ursäktar. Det ökade sexlusten och motståndskraften. –Jag har hört talas om effekten, men du vet väl att den avtar för var gång man tar drogen, till sist kan den ju knappt stå. Har ni provat kommisarien, sa Johan och log lite kulinariskt.

–Nej detta är fakta ur böcker, inget annat. Okej jag menade inte att vara otrevlig på något sätt.

Inga problem svarade Randy, ät så tar vi resten senare, kommenderade han.

Samtalet pågick i minst tre timmar till om olika personer i Julias närhet, om vilka relationer de har och vilka som kunde vara drogrelaterade.

När Johan äntligen kom hem igen var han helt slut, så han kastade sig ner på sängen och somnade direkt, hjärnan var tömd, han var totalt uttömd på allt i sitt inre, inte ens drömmarna fick plats hos Johan denna eftermiddag.

 

Ulrika myste, det var lika vackert ute på La Manga som Mikael lovat dem att det skulle vara, och de hade funnit en strandremsa som var helt utan folk, vågorna skvalpade mot stranden, maten var uppdukad, vinet öppnat, drickan framtagen till Hannah, det var bara perfekt. De var som en liten familj.

Mikael började berätta om La Manga, att stället kallas för ”ärmen”, saltvattenslagunen Mar Menor på ena sidan och Medelhavet på andra sidan. Udden är 2,1 mil lång och man kallar stället för lilla Manhattan på grund av att den är alldeles täckt av höghus här ute. Och där borta ser ni fyren sa Mikael och pekade åt dem. Stränderna här runt omkring är jättepopulära och är ju helt kantade av barer och restauranger. Turisterna behöver väl ombyte.

Fräckt sa Hannah, hur kan du veta så mycket om allting?

- Intresserad bara, svarade Mikael. Tycker om att titta på nya och gamla saker, att upptäcka en massa och ni då?

-Ulrika svarade innan Hannah hann öppna munnen, jag älskar när det rör sig och att upptäcka allt med nya ögon, det är underbart, att få utforska gamla borgar och läsa om gamla ting att få ta på en tid som varit på något sätt. Mikael var tvungen att dra på munnen åt hennes iver och föreslog med det samma att de kanske kunde ta en tur till Guadalest om de ville.

-Guadalest sa de båda frågande, och Mikael var inte sen att förklara att detta var minnen från en mycket svunnen tid, faktum var att det fanns kvarlevor från 715 f.kr, araberna byggde denna borg förklarade han vidare och naturen är underbar där uppe. –Men jag vill ju inte tränga mig på, så ni avgör. Ingen av dem avböjde så han frågade om Fredagen blir bra för denna utflykt och de bara nickade till svar. Jag lovar er att fjällen tar andan ur vem som helst och dammen som ligger nedanför är riktigt vacker att skåda. Usch nu låter jag väl som en gammal romantiker eller något sådant sa Mikael och log lite.

Båda flickorna suckade i ren längtan och Mikael visste med ens att han gjort rätt som erbjudit dem detta.

Ulrika kände sig överlycklig som skulle få chansen att träffa Mikael ytterligare en hel dag. Mikael kände hjärtat slå för dem båda och gjorde allt för att umgås. Han och Renate hade försökt att få barn, men det gick bara inte, vem brydde sig om vems fel det var, det gick ju bara inte trots kärleken som fanns mellan dem. Och nu var det försent, inte för Mikael kanske, men för Renate som hade längtat så, han ruskade på huvudet och slog undan tankarna som kom och gick, det var försent bara så varför ens tänka på det mera.

 

Johan vaknade disorienterad, det var mörkt överallt och kallt, han frös. Han hade somnat utan att klä av sig och nu hade han haft svårt att veta vart han var, telefonsignalen var ettrig och han kände med ens att han inte orkade mera, men trots detta sträckte han sig efter telefonen automatiskt för att svara.

Hej Johan, sa kvinnorösten i andra ändan. Det var hans Ulrika som ringde till sist. Han skrek rakt ut Ulrika, var faan är du, kom hem nu med en gång.

-Johan sluta att skrika åt mig, jag ringer för att tala om att jag beslutat mig för att stanna där jag är nu, jag behöver vara ifrån dig, behöver tänka på vad du gjort. Orkar inte, ta ditt svek med denna horan Julia. –Men Ulrika det är just det, Julia har blivit mördad och jag hotas av någon, polisen trodde först att jag mördat henne, snälla Ulrika jag behöver dig.

-Vad har du trasslat in dig i Johan, vad är det som sker?

–Hur fick du reda på att Julia mördats?

-Jag fann henne i sängkammaren.

–Så passande, jag kan ju inte säga att hon inte förtjänade det eller du, herregud Johan varför skall du alltid tillföra mörker i mitt liv. Jag orkar inte ta hand om dina problem mera, jag ringde dig för att säga att det är nog och då välter du detta över mig istället.

-Men Ulrika jag älskar dig och Hannah.

 –Åh nej kör inte den nu, det skulle du tänkt på innan du träffade Julia, men vi duger väl nu när hon är borta, är det inte så Johan?

Snälla Julia, jag menar Ulrika, bråka inte nu jag orkar inte.

–Jag hör av mig Johan!

Och så hörde han klicket i luren och hon var borta, hans livlina var ju borta och allt han kunde tänka var hjälp mig, någon hjälp mig, snälla rara lämna mig inte ensam. Jag är rädd. Jag känner mig så ensam, han kurade ihop sig i fosterställning och grät hejdlöst.

 

Hannah, kom ett tag, jag behöver prata med dig. Kommer strax, ska bara hörde hon Hannah svara. Samvetet skavde, hade hon varit för hård mot Johan, men det var ju så det blev så fort hon tänkte på att han valt en annan istället för henne.

-Yes, jag är här vad ville du? Sitt. Oj det måste vara allvarligt, har jag gjort något fel?

Nej då, men jag ringde pappa i Sverige och han hade funnit Julia mördad och nu vill ha att vi ska åka tillbaka, för att han älskar oss och han behöver oss säger han. Jag sa till honom att vi stannar där vi är, vad tycker du vi ska göra?

Vill du att vi ska resa tillbaka? Hannah, vad vill du göra? Gör vad du vill, jag stannar här kom det hatiskt från Hannah, han ska inte förstöra mera nu, snälla mamma säg att vi stannar här. Åk inte tillbaka, han bara trycker ner dig igen och du är glad nu, lycklig. Tänk på Mikael istället mamma.

Morgondagen skulle ge dem tid att tänka lite, det var torsdag och inget bestämt med någon, så de hade tid för vila och att vara på stranden en stund och tänka på allt som hänt och vad de borde göra och inte.

Vi talar inte mera om det nu Hannah, jag måste tänka, jag går in och vilar en stund. Gör du det, du ser faktiskt trött ut mamma, jag går ner till kiosken ett tag, kommer snart. Okej, glöm inte att låsa innan du går, nyckeln ligger på bänken. Oroa dig inte.

Hannah slängde på sommarskorna och kastade sig ned för trapporna, hon var fri, glad och sökte nya äventyr, hon rundade hörnet och där låg kiosken liten och röd. Godisdags. Hon kände sig ovanligt upprymd, behövde lite sötsaker och apropå sötsaker, vilken kille, han stod lutad mot kioskens bortersta sida, mörk, tufft klädd och såg kaxig och avslappnad ut på ett sätt som var svårt att beskriva. Hon kände sig genast dum, här var tönten Hannah från Sverige i blommig klänning och sommarskor, hon som vanligtvis såg så fräck ut i sina sjysta rutiga anarkistbyxor och kängor och sitt sockerfluffade röda hår, som nu typiskt nog bara hängde efter sidorna i små tofsar. Hur skulle hon kunna få en kille som det där, hon svalde för att våga sig fram till kiosken.

Killen tittade upp och Hannah slank fram till luckan, ryckte till sig en godispåse, killen kom fram till luckan och sa Hola. Hon visste att detta betydde hej så hon svarade på tafatt engelska hello.

Hon tog godispåsen och skyndade vidare, killen kom springande efter henne, hon hade ju i all hast glömt sin växel. Thank you, sa Hanna och han svarade no problemas.

Whats your name: Hannah svarade hon snabbt, i´m Josef, nice to meet you. Hannah log och han gjorde det samma, hon hade just träffat den vackraste killen i sitt liv och han log mot henne, trots att hon hade en klänning på sig. I must go. Okey, maby we meet again then. Bye!

Hannah sprang upp för trapporna, hon strålade som en sol, han log åt mig, han log.

In med nyckeln i låset, upp med dörren, mamma jag är tillbaka. Det tog tid. –Ja, jag träffade en kille, han heter Josef. Ojoj då det låter lovande skrockade Ulrika, ska du träffa honom igen. Kanske, sa Hannah och gick in på sitt rum. Ulrika hörde hennes musikspelare gå igång, hon spelade en typ av musik som Ulrika inte förstod sig på, allt gick bra, men punkmusik, nej det var då inget för henne.

Hon hörde ända ut att det var Nina Hagen som spelades och hon rös till. Det var hemskt.

 

Johan befann sig i ett töcken, mådde dåligt och mardrömmarna han haft sedan han fann Julia, plågade hans redan plågade själ. Han ville inte minnas henne som hon såg ut där i sängkammaren, ville inte ha hennes blod på näthinnan, ville inte se hennes finger liggande på den vita mattan. Han ville skrika men det kom inte ett ljud ur hans hals. Han var svett, det rann floder om honom, han måste upp och duscha. Han saknade Julia så fruktansvärt, det var så tomt utan henne.

Idag skulle han träffa Randy igen, de hade sett samtalen som kommit till hans mobil men de kom från olika telefonkiosker så det fanns inget de kan göra för tillfället, det var vad de sagt honom. Det måste komma nya samtal och till dess så avvaktar dom.

Han skulle fråga när man kunde få begrava Julia, han skulle fråga om de kontaktat hennes släktingar, det var så många frågor och så lite svar att få. Randy förklarar var gång han frågar att av utredningstekniska skäl kan han inte ge honom de svar han söker.

Johan måste få veta, måste ha svar på vem som släckt hennes liv och vem var Viola som fortsatte att ringa honom.

Mobilen skakade och skrek, han tog den och svarade hastigt i tron att det var kommisarie Randy som ville någonting. Det var tyst en lång stund, Johan är det du?

Vem är du, vad vill du mig, sluta plåga mig så här. Lyssna nu. Vi vill ha våra varor, annars så slutar ditt liv som gullets gjorde, förstår du det. Men, började Johan, men hann dock inte avsluta meningen innan den andra rösten tog vid och sa inga men, skaffa fram våra grejer och så hördes ett välkänt klick i andra ändan.

Nej skrek Johan ut i tomma intet, lägg inte på, lägg inte på, jag vet ju inte vad ni vill ha, jag vet ju ingenting, snälla, tala om vad ni vill. Johan föll ned på knä, med luren fortsatt lutad vid sitt öra i hopp om att höra dem tala igen. Snälla viskade han ut i tomma intet snälla, snälla, hjälp mig.

Kommisarien redogjorde för det nya som framkommit i fallet och att telefonavlyssningen lett dem till ännu en telefonkiosk, utan resultat, men denna gång hade de kunnat spela in samtalet, så Johan kunde nu bevisa att det inte bara var små hjärnspöken som hälsade på hos honom. Med myndig stämma sa Randy till sina medarbetare, nu är det läge att ta till krafttag, en kvinna hade fått sätta livet till och en man var nu mordhotad, något måste göras och från och med nu skall Johan Berg ha övervakning 24 timmar om dygnet. Dessutom skall han hämtas in till ytterligare ett förhör, jag tror han vet mer än han säger, tillade Randy och vi är här för att finna ut vad det är han vet. Pernilla och Stefan, hämta upp honom nu med en gång.

Det knackade på dörren hos Johan och försiktigt tittade Johan i kikhålet på dörren, utanför stod två poliser.

–Johan öppna det är från polisen, vi måste be dig att följa med oss till stationen. Vänta lite, ska bara sätta på mig andra kläder.

Han var snabbt klar, öppnade dörren och Pernilla förklarar då att Randy bett dem hämta honom till ytterligare förhör. Men, sa Johan jag vet ju inget mera, det får du ta med Randy sa Stefan lugnt och ledde Johan vidare nedför trappan. Är jag misstänkt för någonting? –Du får prata med Randy om det, svarade Stefan ännu en gång. Jag har bara ombetts hämta dig. Johan sjönk ihop i polisbilens baksäte, han var trött, så psykiskt trött, han ville bara glömma allt, vila lite, sömnen var störd och han slets av ångest och rädsla. Vad ville nu Randy honom, oron gnagde inombords. Trodde de honom inte? Han har ju inget gjort, gud vad skulle han ta sig till.

Bilen bromsade ned och svängde in vid polisstationen på Storgatan. Så Johan då var vi framme sa Pernilla med sin lugna röst, dags att hoppa ut då, sa hon i det samma hon öppnade dörren åt honom.

Benen hade svårt att bära, han var så skrämd, hur hadde hans liv kunnat bli så här. Han måste prata med Ulrika igen, måste få henne att förstå. Han ville be henne om förlåtelse, om hon förstod hur allt gått till skulle hon kanske komma tillbaka. Hon måste ju komma tillbaka, vad skulle han göra utan henne. Utan Hannah.

Varsågod och sitt, mumlade Randy.

Som du förstår måste jag prata med dig igen, efter det telefonsamtal du nyligen mottog. Vad är det för varor de pratar om? Är det narkotika som du och Julia flyttat på, tagit till er själva kanske, svara nu för din egen skull.

Nej, jag menar ju jag vet ju inget om det där. Jag lovar, han kände sig liten. –Så här är det Johan, den lilla mängd amfetamin vi fann i lägenheten, framkallar inte den typ av hotelser du just har utsatts för och genom detta kan vi här på stationen inte komma till någon annan slutsats än att du måste veta mera än du säger till oss, är det inte så Johan.

Johan svarade trött, nej kommisarien, jag vet ingenting om detta. Jag och Julia hade sex då vi möttes, bara sex och det var helgen innan, ni vet som hon första gången visade tecken på att ha med narkotika att göra, jag visste ingenting om det. Jag vet inte vart hon köpt det, jag vet ingenting sa han uppgivet.

Då utgår vi från att det du säger är sant svarade Randy och lade fort om sin strategi. Då har du trillat på ena kallhamrade typer, som vi får hoppas att du klarar dig undan helskinnad med vår hjälp naturligtvis.

Jag har ordnat så du har övervakning om de närmar sig, har du förstått vad jag just sagt Johan. Du ser inte riktigt bra ut, skall vi kalla på en doktor.

Nej tack, jag klarar mig sa Johan snabbt, jag mår bra behöver bara sova lite. Då så, då kör vi dig hem.

Randy småpratade med sig själv då Johan lämnat rummet, jag tror inte på alla dessa tillfälligheter, det är ju bara för bra för att vara sant och den faán verkar ju tyvärr vara trovärdig. Han kliade sig i det lilla hår han hade kvar. Ja tiden får visa vad som ligger i fatet, skrockade han för sig själv.

Det knackade på dörren. Har du tid en minut. Ja visst kom in bara. Jo, vi har sett en likhet med ett mord som skedde på 80-talet i Göteborg. Så, svarade Randy, låt höra.

Jag drar det i korta streck svarade Pernilla, det var också en tjej, hon kom från Frankrike, träffade visst en kille i Göteborg som senare blev riktigt illa tilltygad. I alla fall så slutade hon på ungefär samma sätt, hon återfanns i sängkammaren i sin lägenhet på Hisingen var det visst, Biskopsgården tror jag det hette, lade Pernilla till. Det blev i alla fall aldrig uppklarat utan har legat och samlat damm. Det konstiga var att även hennes finger var avklippt och låg vackert placerad på en matta och hennes huvud var också vridet i en mycket underlig vinkel. Vad tror du?

Kan ju vara något, men vart kom hennes pojkvän in i detta?

Tänker du på Johan nu eller, sa Pernilla och såg smålur ut. Jag tror inte det är han, svarade Randy, men jag kan inte få pusselbitarna på plats.

Jag lägger akten här så kan du titta närmare på den. Jo det var en sak till, man fann en mindre mängd amfetamin i hennes lägenhet också.

Lägg den på skrivbordet sa Randy och vände sig mot fönstret för att titta ut, måste få tankarna att klarna lite. Du, kan du komma hit med en kopp kaffe är du snäll. Visst skall bli kommisarien.

Pernilla kom strax tillbaka med en mugg rykande starkbryggt kaffe. Tack ska du ha, det var gulligt. Visst så lite så sa hon redan halvvägs ute ur rummet.

 

Hannah trallade på en melodi och svepte förbi Ulrika utan att säga ett ord, ut på den soliga balkongen, ut i friska luften. Hon kände sig upprymd, lätt på något sätt och hade lust att dansa fram. Tittade ned och fick se Josef stå lutad mot muren nedanför hennes hus, som om han väntade på henne. Hon log, ett brett, stort leende. Visste inte om hon skulle våga höja handen till en hälsning, men så såg hon Josef vinka upp emot henne. Han vinkade att hon skulle komma ner. Det kittlade i magen, som små fjärilar som flög runt därinne, hon måste ut, hon måste få träffa honom igen. Kastade på sig skorna och sprang snabbt nerför trapporna. Sa inte ens till mamma vad som var på gång, hade inte tid, men Ulrika förstod, vem hade inte varit ung. Kanske kunde de fråga den unga mannen, om han ville följa med på nästa utflykt med Mikael.

Hon skulle höra med Mikael, i morgon skulle de ju till Guadalest och Hannah skulle säkert tycka det vore kul med lite sällskap och själv kanske hon kunde lära känna Mikael lite bättre om Hannah hade annat för sig. Hon smålog så det drog i mungiporna. Tänka sig att vara nykär och hon som inte ens skilt sig, hon kände ett stygn av sårbarhet en känsla av att vara en svikare. Kunde hon verkligen göra så mot Johan, han behövde henne det hade han sagt. Men hon kände sig så lurad och så arg hela tiden, ville ju inte veta av honom, det brann inombords var gång hon tänkte på hur han lurat och bedragit henne och hur lite hon betytt. Konstigt men nu betydde det något att hon fick vara utan present på sin födelsedag, men inte då hon fyllde år. Hon skakade i huvudet, skakade bort sina dåliga tankar. Hon gick ut på balkongen, var tvungen att se hur Hannahs romans såg ut, hon var tvungen att få en glimt av den som tänt stjärnorna i Hannahs ögon.

Tänk vad skönt det varit då man var ung, åren gick bakåt i tiden långt bak, hon var 17 år och nykär, hans namn var Hans, kallades för Hondan efter sin moped. Han var blond, med blå ögon och gud vad hon älskat honom och han henne. De kunde inte slita sig från varandra och pappa hade hatat honom, han var en buse tyckte pappa, med sin ligistmoppe som han förpestade området med. Hon rycktes tillbaka till nuet, Hannah ropade där nerifrån. Jag går med Josef en bit bort på strandpromenaden, han skall bjuda på en glass, okej.

Kom inte för sent bara, vi ska ju med Mikael till Guadalest i morgon. Josef kanske vill följa med sa jag innan jag kom på att jag inte hunnit fråga Mikael om detta skulle gå bra, försent tänkte jag och vinkade av dem.

Då det kommit utom synhåll, vände hon åter in för att ta itu med det de skulle ta med sig i morgon. Drömde om Mikael igen, om vad som skulle kunna ske mellan oss, han vet ju som tur att jag är gift, slingrade sig en tanke förbi.

Hon packade ned kex, vin och lite druvor som hon köpt och två små ostar att ha på vägen. Det blir nog bra, allt klart tills i morgon bitti. Längtan spritte i henne, hon kunde ju ringa, hon hade ju fått hans spanska mobilnummer. Hon tog efter ett inre krig upp luren, innan hon hann ångra sig igen och slog numret.

Hej Ulrika hörde hon hans röst säga, inte Mikael, nej hej Ulrika. Satt just och funderade hur du hade det. Bra, det är bra. Längtade du efter mig, skrockade han. Lite erkände Ulrika. Bara lite, och jag som hade hoppats på mera sa Mikael, genom hans röst kunde hon se honom le. Hon såg hans ansikte framför sig. Hans varma ansikte med de nötbruna ögonen och de buskiga ögonbrynen strax ovanför. Ett ansikte hon kände att hon ville smeka.

Hade du något viktigt på hjärtat. Nej, mest bara prata erkände Ulrika lite tafatt, ja prata sa hon lite lågt.

Det bådar gott . Hoppas det svarade hon snabbt. Jag tror vi kärat ner oss sa Mikael snusförnuftigt. Jo det var något, jag ringde Johan i Sverige, min man som jag berättade om. Ja och sa Mikael lite ansträngt. Han ville ha mig tillbaka, han vill att jag ska resa hem nu, Julia hade blivit mördad så han behöver mig. Ulrika ringer du för att säga att du skall åka tillbaka? Nej det är just det, jag åker inte tillbaka jag sa det till honom. Hannah vill inte heller tillbaka. Hur går det med Hanna då, tycker hon synd om honom, frågade han rakt på sak. Nej, konstigt nog inte, hon blev aggressiv och skrek att han förstört nog, jag fattar inte riktigt vad det tog åt henne, trodde de stod varandra nära. Tur för mig sa Mikael, då stannar ni hos mig, det går bra att jag säger det så väl. Jo, sa Ulrika dröjande i andra tankar igen. Dagdrömmar igen sa Mikael, Ulrika började skratta, redan lärt känna mig sa hon och log från hjärtat.

Vi ses väl i morgon då sa hon om inte du vill komma över på middag. Hannah har träffat en pojke och är ute med honom, rar en, tillade hon. Va bra. Ja visst är det. Tack, jag kommer då, något jag skall ta med mig? Ja en massa glädje sa Ulrika och bullrade ut i en skrattattack. Då gör jag det, är hos dig om en kvart, båda kände spänningen som uppstått mellan dem. Både kände attraktionen. Och nu kanske spänningen skulle gå över i händelse. Ulrika öppnade rödvinsflaskan så den skulle få vädra sig. Tog fram de vackra kristallglasen Mia hade i skåpet. Vilken vän, vilken tur att hon sa åt mig att resa hit, jag ska komma ihåg att tacka henne, tänkte hon för sig själv.

Vackert dukat och precis klart då dörrklockan ringde. Välkommen. Tack. Mmm det doftar härligt, vad bjuds sa han och sträckte på halsen. Jag har inte gjort något speciellt, bara lite kyckling i Gräddsås, curry och cashewnötter med ris. Härligt, jag älskar allt vad mat heter. Varsågod och sitt, låt dig smaka.

Först har jag något till dig. Va, hur har du hunnit med det. Jag hade köpt den till i morgon men så tyckte jag du skulle ha den idag istället. Hoppas du kommer tycka om den, hon öppnade paketet., hastade som ett litet barn på julafton och där i paketet låg en vacker gnistrande brosch formad som en ödla, lite av Spanien tycker jag. Den är i silver och du kan byta om du inte tycker om den. Nej den är jättevacker, jag tycker om den sa hon och spände upp den på sin blus. Hon hade hunnit byta till kjol och blus innan han kom och det var hon glad för nu, till och med hunnit stänka på lite vanilj och lite myskparfym . Låt maten smaka nu. Tack sa han ännu en gång. Hon tände ljusen och genast uppstod ett romantiskt glimmer över de hela. Mikael var den som förts tog till orden igen, jo Ulrika jag måste säga dig detta, trots att vi träffats så lite så hyser jag redan mycket varma känslor för dig och jag hoppas att jag inte skrämmer iväg dig genom att säga detta nu. Kära Mikael, jag känner det samma sa hon, medans ljusskenet fladdrade och gav hennes ansikte en mystisk glans. De tog varandras händer, smekte dem, kände värmen spridas och hjärtat hoppade inuti Ulrika. Ja jag är ju gift ännu, prata inte om det nu sa Mikael, vi får ta en dag i taget, eller hur? Det är ju bättre så. Ja du har förstås rätt sa hon och slappnade av, de åt och log, kände sig som ungdomar.

Hannah kom in utan att de hört henne komma, så ni sitter och myser. Jag är kär sa hon och dansade piruetter på golvet. Kul, sa de båda i kör. Han ville följa med oss, sa hon lyckligt. Ops, sa Ulrika hade glömt att nämna det, jag sa att han kunde bli med oss till Guadalest, en chans att lära känna honom ordentligt. Det är okej sa han och tryckte hennes hand, vi är alla kära sa han och tittade upp på Hannah. Hon log bara. Ta hand om henne sa hon och gick vidare in på sitt rum.

De dukade av och satte sig tillrätta i soffan, kramades och bara satt där tätt ihop och myste.

Du stannar väl kvar hos mig sa hon. Han tittade på henne som för att se att hon verkligen menade det hon sagt, om du vill sa han och sökte bekräftelse. Ja, annars hade jag inte frågat dig. De tog varandras händer och gick mot sängkammaren, log så ansiktena sken, de var lyckliga, hade funnit hem

 

Hur i helvete har ni kunnat missa detta, skrek Randy. Jag vet inte pep Pernilla till svar, det var alltid jobbigt då han var förbannad som nu, de tassade på tå vid sådana tillfällen. Sådant slarv är inte godtagbart. Randy lugna dig lite nu sa Stefan, lugnt som alltid. Vi gör så gott vi kan, är ju bara människor. Ja skrek Randy, och de är djur, vi ska bekämpa djur. Han var arg, vansinnigt arg.

Hur kunde ni låta dem komma in hos Johan, ni skulle övervaka stället, tur för er att han var ute. Hela lägenheten är sönderslagen, de har letat igenom allting. Frågan är ju vad de letar efter, eller hur sa Stefan snabbt. Eller så är frågan om de fann vad de letade efter?

Har någon kollat Julias lägenhet sedan vi plomberade den, frågade ni grannarna om de hört något konstigt där borta? Eller glömde ni det kanske.

Nej Karl som han hette, en nyfiken jävel om jag så får säga, hade inte sett eller hört något hävdar han och hans fru hade tagit sömntablett så hon hade inget hört, sov som en klubbad säl sa hon när vi frågade.

Ja så är det väl alltid sa Randy, när de väl behövs har de inget att ge. Skitfolk.

Men så ska man väl inte säga utbrast Pernilla. Kanske inte men det är förbannat sant, sa han och nu verkade trycket ha lättat lite. Han log igen.

Vad står ni här för, ska inte ni jobba. Jo sa de båda två, lättade över att komma ut från kommisariens rum.

Ibland är han bara för mycket sa Stefan, jo så är det sa Pernilla. Man får liksom huka sig så man slipper träffas av blixten sa Pernilla och skrattade hånfullt. Tillbaka då på vår spanrutt tills herrn i huset säger annat. Ja det är väl bäst.

Randy vände sig om och började rota i skrivbordslådan, kom just att tänka på sin gamle vän och medarbetare, som numera var placerad i Göteborg. Där låg ju hans nummer. Behövde mera upplysningar om den unga fransyskan som bragts om livet i Göteborg och då kanske Tony var rätt person att hjälpa honom. Hej Tony, det var inte igår. Nej, verkligen inte, förstår ju att du inte söker mig för nöjets skull, vad kan jag stå till tjänst med.

Jo jag sitter med ett mordfall som har paralleller till fall som skedde i ert distrikt på 80-talet, närmare bestämt 89, så det var ju närmare 90-talet, hon hette Dotty, kom visst från Frankrike. Jag kommer ihåg det där, riktigt otäckt och vad värre är, vi klarade aldrig upp det heller. Vad behöver du veta? Jo, mera om hennes bakgrund, vart i Frankrike hon var bosatt, allt, ja du vet hur det brukar vara. Faxar över allt vi har på henne. Tony sa han i hast, det var en sak till. Ja. Hon hade en pojkvän, vad har ni på honom. Vad kom det fram. Han är välkänd faktiskt, finns inne i registret, straffad för narkotikabrott, inbrott och lite andra småsaker, snatterier. Jag lät förstå att han misshandlades kraftigt efter att Dotty mördats, han tyckte alltid att det kändes bättre att nämna mördade vid namn, de blev mera av en levande person för honom då. Jo vi tog för givet att det var ett knarkuppgör och du vet hur det är vid sådana, man spiller inte så mycket tid på sådant, så det utreddes inte närmare. Han låg på sjukan ett bra tag, sex månader bortemot, knäckta revben, brutna armar, flera frakturer, käken var söndertrasad och näsan tror jag hade fått smaka på ett och annat slag om jag minns rätt. Revbensfrakturerna hade väl skadat ena lungan och så var han borta i huvudet. Borta i huvudet? Ja han låg i koma i över tre månader. Jag kan skicka papper på honom också, men varför detta intresse för honom. Likheter, massor av likheter sa Randy och strök sig över hakan, hans ansikte var fårat av årens framfart, men trots detta ungdomligt, varmt och bekvämt på ett sätt man sällan såg hos en vuxen man. Bara slå en pling om du behöver mer. Gör väl det svarade han frånvarande, hörs då. Hej. Randy slog sig ned i sin skinnfåtölj, tillbakalutad, kände sig nöjd, slog ett getöga på faxen och väntade på att den skulle rulla igång.

Han anropade Stefan och Pernilla. Yttre befäl får ta hand om det ni gör nu, jag vill ha er här snarast möjligt. Klart, slut. Strax på plats, fick han till svar.

Väl tillbaka på kontoret, började Randy att dirigera ut jobben. Bakgrundskoll av Dotty och likaså ordentligt av Julia, se om det finns liknande händelser bakåt i tiden, det tar du hand om Pernilla. Stefan, du kollar upp pojkvännerna, bekantskapskrets, allt, dammsug. Jag behöver minsta flisa. Ska bli chefen. De började alla att arbeta snabbt och effektivt. De förstod ju vart han ville komma. Det här var det roligaste med jobbet tänkte Stefan.

Johan kom hem till ett hem i spillror, Randy hade ringt och informerat honom om det inträffade, men han kunde ju inte för sitt liv drömma om att allt skulle vara borta, allt var ju sönderslaget. Det var som att de njutit av att förstöra sakerna, men hur hade grannarna kunnat undgå att höra något. Han fattade inte, inte ens sängen var hel och i tv-rutan satt numera en skål placerad som dessförinnan stått på vardagsrumsbordet och som nu föreställde kaffeved. Vart är den förbannade telefonen. Johan letade, fann kabeln och började dra. Telefonen fungerade konstigt nog, han måst ju ringa Ulrika. Signalerna gick fram och snart svarade en sömndrucken Ulrika i andra ändan. Det är jag, Johan. Jag hör det. Jag ringer för att tala om att vårt hem ligger i spillror, det är borta existerar inte mera, allt är sönderslaget. Vad har du gjort Johan? Förstört det som är mitt, förstört det som fanns kvar eller? Ulrika det är inte jag, jag har inget gjort, det är de som hotat mig. Du måste komma hem, vi måste reda ut allting, ringa försäkringsbolag, advokat jag vet inte.

Randy skulle också ringa dig, polisen sa Johan förklarande. De vill väl höra om mig, om jag är våldsam av mig, jag vet inte vad de vill men han skulle i alla fall ringa dig.

Johan är detta massa nya ursäkter för att få mig tillbaka, det är över, över Johan förstår du det. Men svarade Johan lite sårad, det är inte därför, allt är trasigt, du får väl fråga polisen då de ringer dig.

Hon förstod med ens allvaret i Johans röst. Jag skall kolla flygtider tidigt i morgon bitti och prata med Hannah och Mikael. Vem faán är Mikael?

En vän, jag ringer tillbaka i morgon, är du i lägenheten? Ring på mobilen, jag tar in på motellet på wåxnäs, här går det inte att sova, det är glas och skit över allt.

Ring mig då, sa Johan uppfodrande. Hörs då, sa Ulrika och la luren tillbaka i klykan. Mikael var vaken och såg oförstående på mig, vi behöver prata sa Ulrika. Jag tror inte vi får den bästa starten på vårt förhållande, det var Johan som ringde. Vår lägenhet och allt vi äger är söndertrasat. Jag måste resa tillbaka till Sverige, måste kolla flygtider, måste tillbaka. Oh Mikael, jag vill ju vara här med dig. Lugn Ulrika, jag följer med hem, ni kan bo hos mig, fast jag måste varna dig att det finns ett och annat minne efter Renate där, så att du inte känner dig nedstämd av det menar jag. Oavsett så är det hög tid för mig att rensa ut det gamla, lika bra att ta det nu. Trodde ju aldrig att jag skulle finna kärleken igen och få en dotter på köpet, hoppas att du inte har något emot att jag säger så, även om allt emellan oss går så snabbt. Men jag är säker på mina känslor Ulrika, jag älskar dig och jag ämnar inte släppa dig. Jag har inte längre bruk för min medicin så, den kan jag kasta i närmsta tunna. Ja jag har ju flera gånger nämnt att jag varit nere, jag hamnade på psykakuten en tid efter Renate gick bort, livet slocknade liksom och jag orkade inte med att leva vidare, försökte sluta mitt liv. Det var en bekant som ringde efter hjälp. Väl där inne tog de hand om mig och ja, jag fick lugnande tabletter som jag gått på ett antal år nu. Men nu känner jag mig levande, glad, varm inombords och det är din förtjänst Ulrika, din och Hannahs.

Innan du kastar alla tabletter så kanske du skall prata med dem, berätta att du träffat oss och att allt känns annorlunda, gör inget förhastat, jag tänker inte försvinna, jag känner exakt det samma för dig Mikael som du gör för mig, de kramade om varandra hårt, som att de var rädda för att någon skulle försvinna. Vi kollar allt i morgon och pratar med Hannah, sedan så hjälper jag er med det praktiska i Sverige, okej, sov nu en stund vännen så du får ork till allt. Han log sitt varma leende mot henne och hon smälte, la ned huvudet mot kudden och sa god natt. Sov sött, kärestan min sa han och strök henne över kinden, helt milt som en sommarbris.

Hon somnade lycklig. Drömde om sin barndom och smålog i sömnen, Mikael njöt i fulla drag bara av att ligga och titta på henne, men till sist så infann sig även John Blund hos honom.

Nattmörkret gav vika och sakta vaknade de till ännu en solig och varm dag. Mikael omfamnade henne och de låg kvar och myste en stund innan dagens förpliktelser skulle ta vid. Ulrika kan jag få era pass en stund så kan jag ordna med flygbiljetter till oss alla. De har inga avgångar under helgen men på måndag vet jag att vi kan resa från Alicante till Göteborg, blir det bra. Visst. Hon hörde Mikael prata med flygbolaget och det var första gången hon hörde hans efternamn Forslunden Mikael, hon smakade på det en stund och tyckte det kändes trevligt som allt annat med honom. Medresenärer är Ulrika Berg och Hannah Berg, ja tre biljetter, det stämmer. Då skickar ni biljetten på min mail sa Mikael, adressen är: forslunden@hotmail.com. Han läste upp sitt visakortsnummer och strax därpå avslutades samtalet. Frukost, ropade Ulrika från köket, Hannah dök upp i dörröppningen med sömndruckna ögon, som hon ivrigt gnuggade för att få liv i. Mikael tog på sig att berätta för Hannah vad som hänt och berättade att han beställt biljetter till Sverige för att ge dem en möjlighet att ordna upp allt sammans. Hannahs ögon fylldes av tårar, men Josef då sa hon med en tårsprucken röst, Josef, jag vill ju stanna hos Josef. Mikael tog till orda och förklarade för Hannah att de ju hade hela livet på sig och att de ju kunde njuta av att resa till Guadalest först och främst innan hon tog de andra sorgerna, Ulrika tittade tacksamt på Mikael, detta var inget hon själv velat ta, men nu var det ju gjort. Hannah sjönk ned vid bordet. Seså Hanna le lite nu vi ska på utflykt och ha kul innan vi reser till Sverige och vi kommer tillbaka hit ner när vi är klara i Sverige jag lovar, vi reser tillbaka till Josef. Ja det blir jag man för sa Mikael och log mot Hannah.

 

I Sverige var framåtskridandets tid. Pernilla stormade in på Randys kontor och med andan i halsen sa hon, jag har någonting, jag har faktiskt funnit någonting. Randy tittade upp och väntade på fortsättningen. Det är bara för bra. Ja men låt höra då, manade han på otåligt. Dotty kom från Paris, hon studerade där och Julia har gått på samma skola och samma linje som Dotty. Båda försvann från Paris mycket snabbt och ingen av dem hade anmält att de skulle sluta på skolan och båda har ju konstigt nog dött i Sverige. Ja det var inte nytt sa Randy smått irriterat, mera. Enligt skolans rektor umgicks båda flickorna med en stor kille vid namn Sirius, han trodde att han kunde vara från Jugoslavien eller någonstans åt det hållet. Han var äldre än dem och ingen av de andra på samma linje kände till vem han var, de hade sett honom och kunde beskriva hans utseende men det var allt. De uppskattade hans ålder till någonstans emellan fyrtiosju till femtiofem år gammal, vältränad sa en tjej som kände Julia, verkade skum och hade en kille med sig hela tiden, som att han hade egen livvakt och verkade ha riktigt gott om pengar. Han åkte visst i ett riktigt lyxåk enligt henne. Jag har lagt ut span på honom nu via Interpol och alla polisenheter i Sverige är underättade om att vi söker en kille med namnet Sirius, tyvärr så är efternamnet ännu så länge okänt. Klasskamraten hade många tankar, trodde att han kunde vara en hallick men det är ju rena spekulationer. Kanske var det så att han använde flickorna som knarkkurir, men det är ju bara en tanke jag har tillade Pernilla lite osäkert. Randy var fortsatt tyst, tänkte på vad hon just sagt. Bra fortsätt att söka honom, har du kollat brottsregistret, sådana som du beskrev brukar finnas med på ett hörn.

Ska göra det, sa hon och började gå mot dörren. Pernilla. Ja. Bra jobbat. Tack sa hon och kände hur det hettade i ansiktet, ovan att få beröm. Trots detta kände hon sig mycket stolt då hon lämnade Randys rum.

Stefan, fått fram någonting ännu? Ja, nu när Pernilla nämnde vad hon fått fram trillade ett par frågetecken på plats. Vid misshandeln av Fredrik Ljungman även kallad ”Sorken”, ja Dottys pojkvän sa han snabbt för att förklara sig, där hade en stor vältränad kille synts till strax innan överfallet ägde rum. Vittnen beskrev honom som en stor välbyggd kille med utländskt utseende. Min tanke är att detta kan vara Sirius. Hotelser hade även förekommit i Sorkens fall som med Johan. Jag kan tyvärr inte finna någon länk mellan Sorken och Johan, ännu tillade han och log upp mot Randy men jag är inte klar ännu. Jag har sökt Fredrik ”Sorken” för att prata med honom, men utan resultat just nu. Men det sägs att han har tycke för unga kvinnor och att han dealar amfetamin.

Hur gammal är denna ”sorken”? Ska kolla och så började han febrilt att prassla i sina papper, här har jag det femtiotre, ja femtiotre år är han. Ja vi vet ju redan att avlidna Julia inte hade något emot att vara med äldre män, så det kan ju vara att vi har någonting där. En sak slog mig precis, kolla om Sorken varit i Paris med Dotty. Redan gjort svarade Stefan snabbt och så vitt jag kunnat få fram har de varit där tillsammans vid flera tillfällen. Kolla med tullen om de känner till dem, om de varit under kontroll vid något tillfälle. Jo en sak till innan du går. Ja. Kolla upp om Sorken varit i Kil nyligen. Kanske är det han som sålt eller hämtat varorna hos Julia. Stefan plockade ihop alla papper och gick mot kaffeautomaten, han kände sig trött, faktiskt sliten ända in i märgen, lite koffein skulle ge kroppen det den behövde, han skulle vakna till igen. Doftade gott ur koppen han vinglade runt med för att komma till kontoret, snabbt, snabbt innan det bränner fingertopparna av mig tänkte Stefan och slängde in grejerna på skrivbordet för att kunna sätta ned kaffemuggen. Så ja, bäst att komma igång igen, man måste hålla sig alert för att lösa mordfall, viktigaste perioden är ju nu i början och han skulle lösa det här. Hans kollegor skulle minsann få se att han höll för pressen. Tur att han inte hade någon flickvän, som skulle bråka om arbetstiderna, nu när det blev så mycket övertidstimmar.

Oavsett så umgicks han ju mesta tiden av dygnet med sin kollega Pernilla, ja den vakna delen av dygnet i alla fall. De kände varandra väl och hade blivit ett riktigt radarpar med tiden och hon hade ju bara sig själv och katten Smurf. Hon brukade prata om hans små egenheter och hyss, så på omväg kända han redan Smurf, men en dag hoppades han också få hälsa på den lilla rödlätta killen. Han hade ju sett honom på bild och han var söt, matchade matte tänkte han och småflinade i sin ensamhet. Dags att få något gjort igen, han sippade på kaffet, härligt, riktigt härligt med kaffe. Han rättade till sina papper och tog upp luren för att börja ringa, hade massor av samtal att uträtta. Pernilla dök upp i dörren. Kebabrulle eller pizza sa hon. Kebabrulle. Kommer snart tillbaka. Sedan var hon borta lika snabbt som hon dykt upp, hon var en riktig klippa själv glömde han bort att det var dags att äta.

 

Efter frukosten var avklarad, dukade de av och diskade undan. Klädde sig och packade med allt de skulle ha med på sin utflykt, Hannah var otålig. Väl nere på gatan såg hon Josef stå och vänta, han kom fram och hälsade på dem alla lite blygt. Hello i am Josef. Welcome , sa Ulrika och tog hans hand, visste inte riktigt om det var så ungdomarna ville att man skulle hälsa. Well time to go, sa hon och släppte hans hand. Hannah och Josef satte sig tillrätta i baksätet på Mikaels bil och Ulrika placerade sig på passagerarsätet, det kändes skönt hon var riktigt avslappnad. Vände sig mot Mikael och mimade älskar dig, han smekte hennes ben med en lätt beröring och började sedan köra mot Guadalest. Förväntningarna var stora i bilen och Hannah och Josef pratade i munnen på varandra där bak, Ulrika kände sig riktigt stolt, tänk att hennes dotter kunde prata så bra engelska. Man vet inte mycket om sina barn egentligen tänkte hon för sig själv. De körde mot Alicante, vidare mot Benidorm och därefter mot Guadalest. Landskapet ändrade form, det var grönt och det var fjäll och massor av odlingar. Det var oerhört vackert och till sist orkade hon inte sitta tyst. Det är vackert utbrast hon, liknar Norges landskap lite, med fjällen menar jag, det gör att jag känner mig som hemma. Ja visst är det underbart här uppe svarade Mikael. Ungdomarna tittade förvånat ut genom rutan, som om det var nu först de upptäckte att de rest ifrån Torrevieja och Los Locos. Fint sa Hannah, jättefint.

Det tog inte lång tid innan de var framme och parkerade bilen, betalade sin parkering och gick för att utforska staden. Borgen byggdes ursprungligen 715 e.kr. Men sedan har livet och jordskalv gjort att det inte finns så mycket kvar sedan dess, men det mesta man kan se nu härstammar från 1200-talet sa Mikael för att upplysa dem alla om vad de skulle se. Vad mysigt sa Hannah och grep tag i Josefs hand för att dra honom med sig mot borgens som låg på toppen. Mikael och Ulrika strövade sakta runt bland de små pittoreska butikerna och fann en flaska portvin som de köpte för att ha till kvällen. Vägen klättrade sakta upp mot toppen och gatan var gjord av små rundade kullerstenar, tanken slog henne vad många fötter som trampat dessa runda små stenar, vad underbart det är att känna närheten med alla andra som varit här sa hon. Ja så känner jag det också när jag kommer till sådana här platser. Väl uppe, gick de runt hand i hand och bara njöt av utsikten ner mot dammen som låg i dalgångens botten, och alla fjäll och klippformationer som tornade upp sig runt omkring dem. Hon höll andan och tänkte på att det var mycket vackert här uppe. Hannah och Josef slöt upp vid deras sida. Jag är hungrig sa Hannah. Ja men då käkar vi sa Mikael vänd mot dem allihop, såg en liten fin restaurang där borta sa han och drog oss med dit. Nöjda och glada efter maten satt de och lät maten ta sig ned till magen ordentligt och bara njöt av varandras sällskap, ungdomarna hade inte orken att sitta kvar utan sprang vidare till de små butiker som låg längs gatan. Mikael och Ulrika utbringade en skål för livet och kärleken i sina snart uttömda ölglas.

Hannah utropade, oh va fin den är och ryckte till sig en handväska med ett motiv av Betty Boop på utsidan. Jag köper den till dig. Vill du ha den? Jag har egna pengar sa Hannah lite stött. Kanske du har, sa Josef men jag frågade ju inte om det, jag frågade om du ville ha den. Jag vill ju köpa den åt dig så du tänker på mig när du använder den sa han och log med hela sitt ansikte. Så tog han den och gick för att betala. När de var på väg ut från butiken frågade han. Vill du vara min flickvän? Trodde redan jag var det svarade Hannah och log andäktigt tillbaka. Jag är lyckligare än någonsin förut sa Josef och tog Hannas hand, jag har en flickvän från Sverige och hon är bara min.

Är du spanjor frågade Hanna utifrån ingenting, han vände sig om och tittade på henne. Ja nu mera är jag väl det, men från början så kom jag från Marocko.

Hon tittade på honom länge och sedan utbrast hon, vi blev tillsammans på grund av en godispåse, och sken sedan som solen i Karlstad. De kramades och gick sedan tätt omslingrade för att se sig om lite till, bakom dem gick Ulrika och Mikael och de kunde inte annat än känna sig smittade av den romantiska stämning dessa ungdomar skapade. Hand i hand gick de nedför gatan. Så turturduvor har ni sett nog nu, för jag tänkte vi skulle ta oss tillbaka till Torrevieja igen.

 De började sin vandring nedför, bort mot bilen igen, lyckliga över den fina dagen de haft.

 

Johan var irriterad nu, riktigt jävla irriterad. Hon brydde sig inte om att ringa och nu hade han väntat hela dagen. Han tog upp mobilen och ringde upp henne, Ulrika svarade. Hej Johan, glömde ringa dig, vi har varit på utflykt. Ja det var väl jävligt lätt att glömma va sa han elakt. Det hördes att han var i obalans och var ute efter att bråka. Så du roar dig när jag sitter här i skiten, kastade han ur sig surt. Det rann över nu, ja jag roar mig, på samma jävla sätt som du roade dig på min bekostnad, fattar du det Johan, fattar du nästan skrek hon. Hon kände Mikaels hand på sin arm och lugnade ner sig. Vi ses på måndag, vi kommer med flyget då. Ska jag hämta er? Nej Johan det behövs inte, vi åker med Mikael från Landvetter och vi bor hos Mikael under tiden vi är i Sverige. Ses väl på måndag då, okej, jag ringer när vi landat. Efter att hon avslutat samtalet kände Johan sig matt, hon tänkte verkligen inte komma tillbaka, men hon skulle få se på en som kunde bråka, hon skulle få för allt hon gjort mot honom nu. Trodde hon verkligen det skulle bli lätt att lämna honom.

Han la ned telefonen i bröstfickan och gick vidare mot baren, han behövde något som var starkt, han behövde banne mig bli riktigt full. Livet var ju värdelöst och nu hade han bara att vänta på nästa samtal för att höra sin dödsdom. Idioter, överallt finns det idioter upprepade han för sig själv.

Han svepte whisky efter whisky och började så småningom känna sig i prima form igen. Nu skulle han snart sova gott, slippa tänka och slippa drömma, bara ett par glas till så skulle lyckan vara gjord, tänkte han och svepte ännu en whisky. Riktigt full raglade han ut från baren och bort mot sitt rum på andra våningen. Väl framme tog det honom en bra stund att få nyckeln i låset och då han väl kommit in i rummet, började världen att snurra. Han kände att det var dags att rusa mot toaletten, ullrik skulle göra ett besök, tänk om han ändå kunnat vara lite lättare på spriten. Han mådde riktigt illa och kände att han inte orkade röra sig innan allting började snurra igen, han fick bli här. Badrumsgolvet var avkylande mot hans kind, precis vad han behövde just nu. Han kröp ihop och väntade på att få somna in.

 

Stefan och Ulrika överlade om nästa drag som behövde göras. De hade varit inne och pratat om sina idéer med Randy och han hade godkänt deras planer. De skulle finkamma Julias lägenhet ytterligare en gång, de måste ha missat någonting vid sitt första besök och så skulle de prata med grannarna igen. Karl skulle få förklara varför han så snabbt varit på plats i lägenheten, Johan hade förklarat att han stått där inne lika snabbt som hans skrik börjat ta form.

-Du leker den snälle polisen sa Pernilla till Stefan och jag tar rollen av den elake sa hon och log på sitt alldeles speciella sätt. Det värmer skrattade Stefan.

Vi utgår nu ropade han mot Randys rum och så försvann de ut från kontoret. Väl framme vid lägenheten började de samla ihop sig för att kunna hålla ett mindre förhör med Karl och hans fru. De gick mot lägenheterna och i det samma de närmade sig huset tyckte de sig se någon stå bakom gardinen och titta, en lätt rörelse bara men de var övertygade om att det varit någon där för bara ett ögonblick. Konstigt, sa Stefan. Ja varför smyga runt så där. De tog trapporna med lätta steg och knackade på dörren. Det var Karls fru som öppnade dörren, men bara på glänt. Det är från polisen fru… de kom just på att de inte visste hennes namn. Hon svarade Annicka Sörensen, vad vill ni mig. Kan vi komma in en stund tog Pernilla vid där Stefan slutat. Visst om ni måste. Är er man hemma? –Nej, han är ute svarade hon snabbt och lite ängsligt.

Hon bad dem slå sig ned vid köksbordet och frågade om de ville ha kaffe, frestelsen blev för stor och de tackade ja. Er man befann sig inne i Julias lägenhet vid mordtillfället, varför då? –Han hörde någonting sa han. Är det hans riktiga skäl, menar ni? –Du vet att det är brottsligt att begå mened eller att stå upp för någon som är inblandad i ett brott? Vad menar du sa hon ilsket, vänd mot Pernilla. Jag menar att er man redan befann sig i Julias lägenhet då Johan kom på plats, vad gjorde han inne hos henne vid den tidpunkten. Inte vet väl jag, jag sov svarade Annicka, jag vet inte, men jag tror inte sa hon dröjande. När försvann er man? –Vi är faktiskt inte gifta, svarade hon lite förläget, vi bor tillsammans ibland, bara. Snabbt kontrade Pernilla med en fråga. Ni går på droger, är det inte så? Vi kan ta er med till stationen för att ta blodprov, men det underlättar om ni ville svara direkt istället.

Ja, jag går på droger och Karl om det nu är hans namn. Hon väntade på ett svar, inget hördes så hon tog till orden igen är det inte så att hans riktiga namn är Sirius? Hon såg något i hennes ansikte en liten ryckning, som visade att hon ljugit. Så ni vet inte vad er pojkvän heter, är det så?

Jo, Karl. Så, Karl ja sa Stefan, tränar han mycket på sin lediga tid? Vad jobbar han med din vän?

Jag vet inte svarade Annicka, jag vet inte.

Hon sålde knark, är du nöjd nu sa Annicka fientligt. Så Karl skulle köpa lite är det, det du vill säga oss?

Nej Karl, jag vet inte vart Karl var. Ni får fråga honom. Det ska vi göra så fort vi vet vart han befinner sig, lovade Pernilla. Vart är karl då? Jag vet inte, efter att ni var här försvann han och jag har inte hört av honom sedan dess. Så och det finner du inte misstänkt, att din pojkvän var rädd för polisen. Din granne blev mördad och det kan mycket väl vara så att det var din pojkvän som gjorde det. Har du tänkt på det? Nej, han är inte sådan, det är han inte även om han har vänner som ser roliga ut.

Vadå roliga? Ni får prata med Karl, jag har sagt nog till er nu, jag vet inget mera. Det är bäst ni pratar med Karl.  Hon satt helt stel på köksstolen, visade inte med en min vad hon innerst inne kände, men sa till slut. Ni finner väl ut själva hoppas jag? Pernilla reste sig och Stefan likaså, vi kommer tillbaka sa Pernilla och började gå mot ytterdörren.

Väl ute i trapphuset, sa de i munnen på varandra, hon vet mera om det här. Hon verkade rädd, gjorde hon inte det sa Stefan. Jo jag fick en känsla av att hon sett något som inte var helt bra för hälsan och att karl är riktigt insyltad i det här. Jag tror helt fullt att Karl är Sirius, vår eftersökte man.

Vi får be om span på hennes lägenhet, han kommer att komma tillbaka och då skall vi ta honom.

De öppnade dörren till Julias lägenhet, det luktade instängt. Jag ringer Randy.

Visst mumlade hon och gick vidare in i lägenheten, hon rös alltid då hon var i ett rum där någon mördats, som om mördaren skulle finnas kvar där inne. Hon var övertygad om att den som gjort detta inte hunnit slutföra det han kommit för att göra, en magkänsla sa henne att så var fallet. Kvinnlig intention tänkte hon för sig själv. Hon började dra ut lådorna i byrån, rotade runt, bara underkläder, dyra underkläder slog det henne sedan. Hon måste haft gott om pengar och bra smak, en slutsats hon drog efter att ha tittat vidare i lådorna. Ingenting konstigt där. Nattduksbordet var trögt att öppna. Och längst inne i ett hörn fanns en liten oansenlig nyckel, liten med en siffra på nummer 27 stod det. Ja det var inte till förvaringsboxarna på stationen, det kunde hon utesluta eftersom hon brukade använda sig av dem själv ibland. Bankbox? Nej hon kände igen nyckeln på något sätt, vart tänkte hon som för att mana fram det ur sitt inre, vart går du lilla vän. Stefan kom tillbaka och hon visade upp sitt fynd, en nyckel, kan ju vara vad som helst sa Stefan. Ja just det svarade hon snabbt, vad som helst, till och med varor kanske. Bara det att jag inte kan komma på vart jag sett en sådan nyckel förut. Får jag se?  Skolskåpen på centralskolan, svarade han snabbt. Men varför skulle Julia ha en nyckel till ett skåp på högstadiet, sa Pernilla snabbt. Den går dit det vet jag sa Stefan, jag har en sådan kvar hemma, hon tittade på honom och frågade, varför det? Jag tappade bort en då jag gick på skolan och det var ett jädrans liv, farsan fick ersätta låset och strax därefter fann jag nyckeln igen. Jag sparade den väl som en souvenir, sa han och skrattade till. Ojoj oj sa Julia, lite nostalgisk, det visste jag ju inte om dig. Räcker nu sa han och blev allvarlig igen.

Vi får förflytta oss till skolan, till rektorn och be om lov att kolla i skåpet bara. Vi åker tillbaka hit sen igen. Då de kom ut såg de en skugga som smet runt hörnet av huset, men i sin iver att kolla sin enda ledtråd tänkte de inte mera på detta just då. Spända, och fulla av förhoppning då de kom fram till skolans rektorsexpedition knackade de på och steg in, berättade om sitt ärende och rektorn som var mycket hjälpsam följde dem genast bort till den sida av skolan där skåpet till denna nyckel stod.

Med spänd min satte Stefan i nyckeln, öppnade skåpet och tittade på Pernilla, det låg en plastpåse med saker där inne. Han öppnade påsen. Eurosedlar i en bunt, en flygbiljett till Paris, pass utställt på Julia och ännu en nyckel. Hon hade en flyktväg här sa han snabbt. Ja men från vem och från vad? Varför hann hon inte ta den, anade hon inte vad som skulle komma, sa Pernilla sorgset. Vi får ringa om nyckelnumret och se vart och om vi kan få fram vart den skulle kunna passa, sa Stefan. Som en nål i en höstack, sa Pernilla.

De tackade rektorn för hjälpen och han lommade iväg mot sitt kontor igen, själva tog de innehållet och reste tillbaka till polisstationen. Väl framme var det dags att underrätta Randy om sina framsteg. Framsteg tänkte hon, är det framsteg eller är det ingenting det vi funnit, jag måste tillbaka och leta efter mera, hon bara kände att det fanns mera i Julias lägenhet.

Vi åker tillbaka för att kolla mera underrättade hon Randy snabbt, Stefan tittade konstigt på henne. Detta var oväntat. Ja men jag har en känsla av att inte allt står rätt till svarade hon till försvar. Okej då vi åker.

De såg genast att något inte var som det skulle då de kom fram, dörren hade brutits upp och saker slängts runt där inne, någon hade varit inne strax efter dem och letat efter någonting. Dags att ringa efter kommisarien sa hon och slog numret i all hast. Någon har varit här sa hon genast, saker överallt. Stanna där ni är sa han och slängde på sig kavajen, är på väg sa han och la bort telefonen.

Hoppas ni inte rört för mycket, har kallat efter förstärkning för att se efter fingeravtryck på stället, sa Randy. Nej det är lugnt och vi bär handskar vet du väl sa hon och log. Duktig polis skrockade han tillbaka. De klev över saker som rivits ned på golvet eller kastats ur lådor. Någon blev störd igen sa Stefan, vardagsrummet och köket har de inte hunnit med ännu. Vad är det de letar efter, vad är det vi inte ser här sa Pernilla till sig själv, vad är det vi missar.

 

Hannah och Josef hade svårt att släppa varandra, tårarna rann. Det är dags att åka nu sa Mikael, jag är ledsen Hannah, men vi måste åka nu. Ni ses snart igen. När är snart sa hon hulkande av gråt. Jag vet inte vännen, jag vet inte hur fort vi kan uträtta allting i Sverige, men snart är du hos Josef igen sa hon tröstande men visste att det inte skulle hjälpa dem ett enda dugg. Hon kände sig grym. De checkade in och snart var det dags att åter vända upp nosen i luften. Hannah skulle sova, vad finns det att se nu, hon ville ju bara se Josef. Hennes pappa var en idiot, det var hans fel allting. Sista tanken innan hon somnade var att hon hatade sin pappa. Hannah vaknade inte till förrän det var dags att landa i Sverige, hon hade behövt vila sig. Sovit gott? Ja det har jag väl sa hon sorgset. Stackars inte lätt att bli kär och slitas iväg så här tänkte Ulrika och inte kan jag göra något för att hjälpa henne heller. Mikael pekade åt dem vart hans bil stod, det är en långtidsparkering så vi går bara till busshållsplats 34 så hämtar någon upp oss där, ska bara ringa och tala om att vi landat och att vi är tre personer som ska plockas upp. Sedan så åker vi hem till mig med väskorna innan vi åker och träffar din man. Hon visste inte vad hon skulle säga, var det rätt att ta med Mikael, kunde Mikael känna sig undanskuffad om hon sa nej, skulle Johan ställa till bråk. Nej Mikael skall följa med oss, så blir det. När ska vi åka till lägenheten och titta sa Hannah, jag vill se om mina saker är hela? Vi åker dit så fort vi lämnat av väskorna hos Mikael, okej.

Ulrika tog upp mobilen och ringde till Johan. Vi har landat och nu så ska vi lämna av väskorna hos Mikael sedan så kör han oss till lägenheten skall vi ses där om en timma? Visst svarade han i andra änden. Johan var uppretad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den fördömda Lantishålan

Gruset knastrade ljudligt när han vandrade den smala grusvägen fram, Trubaduren kallade man honom eftersom han älskade att nynna på Bellmans visor.

Det fanns en orolighet över hela hans karaktär, något ingen lyckats sätta fingret på.

Hans illa valda paltor och ovårdade yttre gav dem en bild av vedervärdighet.

  Han levde ett ensamt liv sa man bakom hans rygg, men själv såg han inget av detta.

Vägen han valde var banbrytande, han tog första steget mot något nytt.

Irriterande människor, hela lantishålan var fylld av dem muttrade han för sig själv på sin väg tillbaka in mot byn.

Vad visste väl de, inget alls egentligen, han hade minsann rekonstruerat hela sitt leverne noggrant innan han valt sitt eget öde, sin egen väg.

  Det dök upp en svartvit katt, han stannade upp, den strök sig runt hans ben, katten verkade vara övergiven så kelig som den var. Han böjde sig ned för att stryka den över huvudet, men upptäckte alldeles försent att det var en elak jävel som genast tog tillfället i akt att bita tag i hans hand.

  Han blev så förbannad att han sparkade till katten som flög en bit och låg orörligen bra stund, såg nästan ut som den blivit lam för ett ögonblick. Där fick du allt din rackare, skrockade han innan skrattet tog över, ett annorlunda raspande skratt genljöd mellan träden.

Det var förbannat nedrigt gjort, när man försökte vara snäll sa han till katten som chockat kröp ihop och gjorde sig liten då han gick förbi den.

  Han försökte tralla vidare på Fjäril Vinga som är en av Bellmans mest kända visor, men han var så disträ att det var svårt att komma ihåg texten, handen värkte.

 Han var brun i huden och handen var röd och strimmig av kattbetten.

Allt var så förbannat avigt, alla han talade med verkade vara rena neandertalarna, men de skulle inte komma åt honom.

 Ut i ingenstans ropade han ”Jag är driven, mig lyckas ni inte stoppa”.

  Han kände sig törstig, såg ned mot sjön som glittrade inbjudande och med beslutsamma steg gick han ned för att dricka en hand vatten. Han hukade sig ned, men kände ett svårmod gripa hans inre, men slog bort det viftade i luften för att få det att fly.

  På sitt mest trotsiga sätt reste han sig, hötte med sin grovt ådrade hand upp i mot himlen, hans lekamen var stor och grov och han utgjorde en excentrisk anblick.

 Andningen var tung och bröstet hävde sig fram och åter på honom där han stod i sin förtvivlan, handen var fortsatt riktad mot han där uppe. Så sjönk han sakta samman, det var ingen ruljans längre, han fick inget sålt, det gav ingen avance.

  Han visst e med sig att det var dags för någonting nytt, han måste komma upp med en plan för att delbetala på sina skulder. Under hela sin barndom hade han tuktats, känt sig tuktad och trasig, pappan hade varit en hård man. Men så fann han sin kalaspingla och gav sig av från modern och sonen, tjejen hade hängt på honom som en igel. Pappa och sin sida hade genast blivit torsk.

Trubaduren visslade sakta vidare på den text han glömt bort i sitt sargade tillstånd, höjde blicken och tittade bort mot odlingen som bestod av äppelträd. Det ingav hela hans kropp av en lustfylld känsla, ända sedan han var liten brukade Alvira sticka till honom ett äpple eller två, men nu var hon så gammal att hon satts på hem.

  Larvigt, tänkte han i nästa sekund att stå här och tänka på det där som var så längesedan. Han gick tillbaka upp på vägen, upp från den frodiga blöta mossan och tillbaka upp på den knastrande grusvägen, för vart steg han tog knastrade det under hans fötter.

Se på mig tänkte han i sin ensamhet, ”Jag är allt bra egenkär”.

  Sakta började han mana på sina steg igen, tröttheten märktes väl eftersom han hade gått långt och säcken vägde bly, sannerligen behövde han rast och vila snart.

Bredbent tog han sig framåt, skavsåren fick honom att grimasera. Han kände sig ynklig.

Nitiska gubbar i varenda gård, som satte stopp för alla köp deras krummande gummor kunde tänkas göra, snålbukar. Han gick och muttrade för sig själv, stannade upp tog ett par dans steg, obscena juckande rörelser, men han hade sett ungdomar stå och göra dansstegen, Lambada så hette det visst. Han log illmarigt, kände ett pirr i kroppen och tänkte på kärringen som kommit och tagit sin dotter i örat när de upptäckt de fagra dansstegen, hon hade varit lila i trynet så upprörd var hon.

  Han hade själv inte varit lottlös denna dag, en av kvinnorna hade bjudit in honom att dansa i sänghalmen. Utlösningen hade sett ut som snö, men strax därpå lättat och smält ned som tö på hennes bak. Han hade tackat och gått vidare, flickan hade tittat underligt på honom. Banne i mig hade hon inte sett grinig ut då han gick ut genom dörren för att möta nya äventyr.

  Han kände sig med ens allvarsam. Var han normal?

Hans mor hade varit ett medium sett spöken och tokigheter vart än hon gick, man misstrodde henne, skrattade bakom hennes rygg. Stackars hon hade ätit så dåligt hela tiden att hon i det närmaste sett anorektisk ut. Men ingen kunde säga annat än att hon var snabb som en raket vad än hon tog sig för, en jäkel på att jobba. Han kände ett sting av sorg inne i sig, långt inuti hjärtat.

  Det var evigheter sedan hans mor lämnat in och nu skulle de bara återförenas den dag han mötte evigheten, hans ryste till. En ljum vind drog förbi, trädens löv rasslade och han vände sig om för att se om något var där, ingenting, det var ingenting.

  Någon hade sagt att hans far hade emigrerat till USA med sin pingla, men om det fanns någon sanning bakom detta påstående visste han inte, han kände sig sviken, narrad på en far, kvinnan hade stulit honom.

  Fadern hade varit drucken nästan jämnt på slutet, men trots allt hade han varit hans far. I vissa lägen hade han varit lekfull och de stunderna hade han älskat att vara nära honom. Nu så här långt efteråt visste han med sig att det bara varit ett artificiellt spel.

  Han närmade sig bebodda trakter, kände blickarna som riktades mot hans gestalt, illavarslande. Nog kunde han lukta sig till det de tyckte om honom. Allt agg han stötte på, gardiner som drogs för i rutorna, skumgestalter som smög bakom glasen.

  Längre bort kunde han höra hur det pågick ett kalas, kanske skulle han få någon flicka att bli lite otrogen en stund. Förhållanden var inte hans grej, men att rulla runt i sänghalmen en stund var inte illa. Han skyllde allt som oftast sitt dåliga beteende på att han suttit snett på pottan.

  Handen rotade runt i fickan efter pillerdosan där han hade några kamfertabletter, måste lukta gott i munnen tänkte han innan han åter satte på locket och stoppade tillbaka asken.

 Det verkade vara ett bröllop, han kunde se att det var en frodig kvinna i vitt och en rejäl omkrets på hennes barm var det också, han vätte läpparna. Han var ju bara en medelmåtta i förhållande till dessa människor.

Brudgummen som nu dansade runt med bruden verkade vara en riktig viktigpetter.

  Men han var ärlig nog att bekänna färg för sig själv, han skulle få bruden i säng innan solen gick ned. Han log så hans bruna ögon gnistrade av glädje vid tanken. Ett som han var gudomligt bra på var ju att vara romantisk, han kunde få den mest slutna murkla att öppna upp sig och visa sitt inre.

  Att de i det gråa dis som tog över efter att han var klar gav dem ett lakoniskt uttryck brydde honom inte värst mycket de fick helt enkelt skylla sig själva, måste han tillstå.

  Han var en aktiv charmör, tack och lov för utseendet, alltid något hans far skänkt honom. Det var njutningsfullt att se sig själv i spegeln och veta att han var vacker som en gud.

Skrockande tänkte han på alla dessa kvinnor han bäddat ned och öppnat kjolarna på, vilka dumstrutar. Som ena sengångare hade de först trott på hans smicker för att sent om sider vakna upp och förstå att inget betytt något för honom.

  Han smet iväg bakom huset och bytte kläder, finkläderna hade han i byltet på ryggen. Han smög under tygbollen med sina saker under ladugården, slickade på sina händer och rättade till håret. Herregud, de har eluttag på stället.  Flickan måste vara rik. Glaset som höjdes då han närmade sig såg ut att vara isigt. Stämningen kändes gudomlig runt omkring honom, han slank fram mot bordet tog för sig av förnödenheterna.

  I kväll skulle flickan som stod där med den böljande vackra vita klänningen få en enkelbiljett till paradiset tänkte han och log mot henne. Kände hur en eldsvåda tändes inom honom, han var brännande het. Sakta gick han mot bruden, log, skålade och gratulerade, fick henne att så sakteliga känna sig hungrig och beundrad och smickrad.

 Hon trixade med lådan på bordet utan att få upp den, han skyndade fram lät en snabb smekning beröra hennes hand innan han hjälpte henne att få upp den. Inuti låg det bestick i silver, vackra utsnirklade och rejäla, en riktigt fin gåva. Hon log.

  Han bjöd upp till dans och dansade i väg med henne mot enbuskarna som dolde det mesta av utsikten, hans händer var nariga. Han fick henne att falla för att skrattande följa efter, abstinensen efter att komma under kjolen brände. Han var snabb att smeka henne och hon kämpade inte emot, hon verkade nollad.

 Hans händer letade sig in till köttet, intensiv i sina rörelser. Hon tyckte om det han gjorde, försökte protestera lamt men han la sin hand tystande, bröllopsgåva viskade han. Han drog in hennes doft, cocos, det kändes läskande.

  Han mindes då han kommit in på gården att där funnits två kadetter som hållit sablar som en bröllopsportal åt de nygifta, men nu kunde de inte göra mycket. Fanns inga lås som kunde stoppa honom.

Hon vred sig under hans smekningar, det här var ett arbete han var bra på.

Social verksamhet från hans sida, välgörande, han småvisslade på gubben Noak i det samma han stötte in i henne, tryckte sin välkomstpinne långt in i hennes centrum. Hektiska rörelser gjorde att hon kom, ännu ett par drag och han gav henne sin säd, hon log mot honom, reste sig hastigt upp, slätade till klänningen. Långt borta hörde maken rya hennes namn, ”Isabelle”.

  ”Här, älskade”.

Han såg ilsken ut när han närmade sig, For fram som en stålkula som skickats ur en kanon.

  ”Jag trillade och mannen här såg min förlägenhet så han hjälpte mig upp”, hon log förförsikt mot maken som lugnade sig.

  ”Han försökte reda ut hårets tovor”, tittade innerligt på henne innan han frågade om hon slagit sig.

Trubaduren log mot dem båda, en riktig Alfahanne det där tänkte han och det med rätta, han får nog att  göra för att hålla den kvinnan instängd. Inte ens i Neptunus vildaste fantasi kunde han drömma om att få sätta på en brud på hennes bröllop, men nu kunde han lägga till det i sin svarta bok.

  Han var en riktig grovarbetare på många sätt, nu log han dessutom åt sitt skojfriska sinne.

Han var alltid aktuell, befann sig på rätt ställen för att ha lite skoj. Tog tag i allt som var brukbart, nu stegade han mot det frodiga bordet, fyllde ett glas med sprit och fyllde sitt fat med mat, högg in rejält. Funderade åter igen på den resa han drömde om att göra en dag. Indien, det vore någonting. Eller?

  Han kände sig luttrad i sina tankar, visste inte varken ut eller in. Fan det var ju tid att njuta av livet nu. Kände sig som en Kung ”Wasa” som röjt undan sina fiender på ett bryskt och omilt sätt.

  Han hade ideér att förverkliga, musik i öronen som spelade som om han fått en nutida Ipod inopererad. Han hade haft tid att tänka då han vandrat hela vägen från Leksand denna sommar.

 För honom fanns inga möjligheter till Lottospel, det var hårt arbete som gällde för att överleva.

  Han tog alltid innerkurvorna för att känna sig säker, man måste hålla sig ajour.

Det var inte länge sedan han sagt till en gråtande kvinna att göra abort, beskylla honom för att ha gjort henne med barn, nej tack men tack nej så var det i hans värld.

  Han hade sålt en mobil till henne full av fjädrar och annat, sagt att det skulle hålla satan ute ur hennes hem, hon hade varit skrockfull. Det ena hade lett till det andra, så kom hon och skrek om barn. Han hade avspisat henne som en insekt.

  Har man sötsug och klåda får man tåla det som kommer ut av det, inte alls hans problem detta. Hela hans kropp var byggd för avel och alla som ville fick sitta upp.

  Nu hade han ju dessutom tagit sig en brud. Hans exsem kliade.

  En del av de kvinnor han mött hade en lekplats för loppor och löss och ibland hade han känt det som hans långbyxor varit fyllda av detta otyg. Men turligt nog hade hans mor visat honom eldarnas makt på dessa kryp.

Han nappade åt sig lite pålägg, tuggade och njöt, tittade på bruden.

Visste med sig att hon snart skulle få utegångsförbud, man vad gjorde det honom han hade roat sig kungligt. Han hoppade högt då något small till och gick sönder, en man stod en bit bort som en hukad apa med en krossad flaska i handen, skrek och gafflade. Bråk på gång nu, så han svepte på lite mera mat på sitt fat innan han ännu en gång var på väg för att hämta sitt bylte. Brudens syster drog honom i ärmen, gav honom en lapp och sprang sin väg, texten tycktes skriven med ketchup, ett enda ord ”Tack”.

  Sannerligen hade han begåvats med en riktig evighetsmaskin, två ben som bar honom dit han villa vända näsan nästa gång.

Kände sig vis. Stolt och intelligent. Ett naturligt tillstånd för honom, så var det bara.

  Ett behov av att ligga ned och vila sköljde in över honom och han sjönk ned i den artrika bädden. Kroppen undslapp sig en ljudlig suck, kroppen som skruvade sig på plats bland förgätmigej och mossa, han slöt ögonen och tänkte på hur det var att vara en typ av eremit.

  Tankarna drog honom åratal tillbaka i tiden X-mas med mor och far, ett litet paket till honom, en träbil hans far hade gjort. En öppen spis som knastrade och de åt fläsk och gröt, skrattade tillsammans. Senare hade de ätit upp den sista hönan, henne som han hade döpt till Agda.

 Livet hade sannerligen inte varit någon nöjestripp, inte för honom och absolut inte för hans mor.

Han skulle ligga här och vila tills det blev dagtid, natten skulle bli ersatt av ljus och fägring, luften kändes ljum och trivsam, ögonlocken blev så tunga.

  Drömmar bildades, runda kulor seglade i luften. Kottar dalade som regn från ovan.

En iller skuttade runt honom, talade med honom på ett språk han inte förstod men så sa han godsaker och han sträckte fram en påse godis som illern grep. Han åt, förvandlades till Satan, stor och röd och vild. Blad, pappersark, texter fyllda med en svårartad intrig fladdrade förbi i hans sinne. Ord. ”Du har golat”.

  Kroppen rörde sig oroligt i nattmörkret, då maran red vidare i hans själ. En höhässja stannad upp bredvid honom bad honom sitta upp, likande en häst så han satt sig tillrätta på dess rygg. Fyllde sin säck med innerskor, tappade säcken, såg den dala ned från himlen till händer som sträckt uppåt för att gripa. Någon skulle bli glad, han kände känslan. Han fylldes med en tomhet, en naturell känsla av ingenting. Någon kändes nära, en intim svag signal spred sig i hans sinne. I nästa frekvens kom det en rund stor badboll, han lekte på en strand, en röd, gul och blå, försökte fånga den då en vindil tog den och förde den bort, upp, upp och ur sikte.

Med ett ryck vaknade han till, kände sig udda. Hela hans inre kändes som en dryg massa. Han tittade sig runt, kom till sans, hade ju först trott han var död, men så vaknade skinnet, andningen tog fart, tårar fyllde han ögon.

Känslan av att vara ynklig tog vid, han sträckte sig efter sin kniv, täljde några flisor och tände sedan en liten brasa, det var en fuktig sommarnatt och han frös.

När elden fått fart och han satt och gnuggade sina händer till liv kom han att tänka på den historia hans mor berättat då han var liten om små söta rumpenissar som bodde i snåren, de fyllde frukten med arsenik. Man skulle se upp med dem för i dem bebodde inga känslor de var totalt utan medkänsla.

  Han slöt ögonen igen, lyssnade till det sparkande träet i elden och lät sig åter svepas in i mörker, han skulle komma fram till den fördömda lantishålan tids nog.

Minnet sviker( En karaktär i situation)

 

 

  Jeanette satte sig ned på stolen, hon hade plockat fram papper och penna. Varför? Hon försökte minnas, vad hon skulle skriva. Eller kanske skulle hon inte skriva alls?

 

  Hon reste sig upp ville ta sig lite luft, kanske skulle minnet klarna. På balkongen satt en man och blossade på en pipa, förskräckt slog hon igen dörren igen. En röst ropade hennes namn, "Jeanette det är ingen fara, det är bara jag, Kalle din make."

 

  Hennes glasartade blick stirrade förvirrat. Hennes man? Skulle inte hon känna igen sin man om hon var gift? Hon kunde inte slå undan känslan som spred sig i kroppen, en våldsam rädsla, hennes kropp darrade. Stegen förde henne raskt ut i hallen, men då hon kom dit ut hade hon glömt varför hon befann sig där, hon tittade sig runt, kläder, skor, en spegel. Vart var hon? Tårarna började rinna, en mjuk hand lades över hennes axel, ledde henne inåt rummet igen. "Kom nu Jeanette så skall du få dig en kopp kaffe."

 

  En nötbrun, förvirrad blick tittade upp på mannen, orden tog form. "Vem är du?"

 

"Älskade Jeanette", han strök hennes kind. "Jag är din make Kalle."

 

Hennes ansikte sprack upp i ett brett leende, minnet kom åter för ett ögonblick, en glimt av det som varit påckade på inom henne. "Åh kalle, jag älskar dig", sa hon milt.

Monstret

Huset var tyst, betungande som att något vakade över hennes hem. Känslan kröp över hennes hud och hon hade haft svårt att krypa ned i sin säng för att sova. Den oro som vaknat till liv ville inte släppa henne, tog sig in i själen, skrämde och eggade hennes fantasi. Hon satte ned fötterna i sina slitna ulltofflor och hasade sig iväg mot köket, hennes hand trevade utmed väggen för att raskt finna lampknappen och slå på ljuset igen.

Mörkret smakade rädsla, hon ville se, ville inte överraskas av sina inre monster, bilderna.

  Allt hon kunde minnas var att hon vaknat upp på sjukhuset, mannens äckliga nästan torsklika andedräkt, hans mörka gestalt och hans hotfulla röst, rysningarna spirade likt elektriska stötar vid tanken. Hon ville glömma men det gick inte.

  Han hade tagit hennes väska, ett rån hade hon trott sedan hade han kastat sig över henne slagit henne tills det svartnat.

Besinningslöst raseri som tvunget behövde komma ut.

 

  Läkaren hade sagt att hon haft tur som överlevt misshandeln.

 Att hon sedan blivit våldtagen var inget hon hade något minne av, hon måste varit medvetslös.   Tankarna sved, nej brann i hennes bröst, huvudet bultade av smärtsamma minnesfrekvenser.

  Hon sträckte sig mot diskbänken, höll krampaktigt i glaset hon lyft upp ur diskstället, satte på kranen och lät vattnet rinna. Fyllde glaset med det porlande kranvattnet och kastade i sig den kyliga drycken, det isade i huvudet när hon svalde giriga klunkar.

  Hon förbannade den dumhet hon gjort sig skyldig till genom att gå ut då det blivit mörkt på kvällen. Vad skulle hon ut och göra?

Handla cigaretter? Hon hade ju haft kvar av dem, men nu hade hon gett upp de giftiga pinnarna, det var så dags nu.

 

  Väntan hon tampades med gjorde henne tokig, väntan som skulle ge svar på de testresultat man tvingats ta på henne, ögonen tårades, panikkänslorna fick andningen att öka i hastighet tills hon nästan inte kunde få luft längre.

  Tänk om, nej hon fick inte släppa in monstret i sina tankar, fick helt enkelt inte tänka så. Klart att hon var frisk.

 Men hennes mens hade uteblivit och nu var det hela två veckor sedan den skulle ha kommit. Orken rann av henne, skulle allt drabba henne, tröttheten plågade hennes kropp och hon kände sig matt och svag.

 

  Bar hon på det förbannade monstrets barn, ett litet barn som hon egentligen längtat efter i hela sitt liv men som istället skulle påminna henne om övergreppet om hon behöll det. Hon blundade, såg honom, kände doften och äckelkänslan slog till med full kraft.

Magen krängde och illamåendet tog fart och så kräktes hon rakt ut i slasken. Var det graviditetsillamående, eller var det bara hennes tankar som fick henne att må så här?

  Hon vände sig hastigt mot fönstret. Var det någon utanför? Hon hade anat en skugga, var det hennes fantasi eller var han där ute? Ögonen var uppspärrade som på ett skrämt rådjur.

     Först nu hörde hon ljudet, ett skrapande gnisslande ljud, som en skruvmejsel mot en ruta, hon sjönk ned mot golvet, tog ett krampaktigt tag om sina ben för att fösa samman kroppen i fosterställning, skakade.

Det var skräckens klor som grep henne, hjärna levde sitt eget liv, han är här, han är här, han är här…

  Tårarna forsade, hon gungade där hon låg på det kalla köksgolvet. Ville röra sig, men kunde inte. Det var som hon frusit fast i golvet, stelnat, väntadepå att han skulle komma och ge sig på henne igen.

  Hon kände mörker, det omslöt henne, gömde henne, sjönk jo det kändes som hon sjönk, försvann. Ändå var hon väl fortfarande på golvet?

  Vad hade det tagit åt henne? Höll hon på att tappa sitt sinne helt, hon måste samla sig.

 

Framtidstro

Vision. Dröm.

 Evig Tro.

 Skapa, Förena.

 Liva upp och ena.

 

Titta fram, blicka ut.

 Gör det du vill.

 Lyckas.

 

 

Ta ett steg, nej ta två.

 Du är på väg.

 Du har fått framtidstro.

 

©Tove Birkeland Brandt

 

Den inre blicken

Jag blickar över äng, ögat möter.

 Tåras, jag ber.

 Jag vet.

- Ser dig aldrig mer.

 Ändå står jag stilla, låter blicken vila.

 Kanske ändå, kan jag möta dig i fridfull dagdröm.

 

Blickar ut mot ängens blomma, en fjäril sveper runt den stilla.

 

 Kan det vara du? Detta lilla under.

 Kanske är du med mig, just i detta "Nu".

 

Tårad blick tittar bort, hjärtat skriker.

 Vill också bort.

 Jag står här ensam och önskar du kunde vara här.

 Stilla knyts nu handen, jag ber.

 "Snälla Gud, jag vill ju inte det skall vara Aldrig mer."

 

© Tove Birkeland Brandt

Mjuka Vingar

 

 Mjuka vingar slår ett slag.

 Luften vidrör sakta kind, likte en smekning

 så sval och mild.

 Du har tittat till mig, känt att jag behövt dig ett litet tag.

 

 Som en omfamning du lägger

 lätta vingar tätt omkring.

 Ger en änglakram och en till.

 

 

Sedan raskt du släpper taget.

 Förnimmelsen är över och jag tackar dig.

 Jag vet nu inom mig, att du min ängel

 har varit och besökt mig.

 

 ©Tove Birkeland Brandt

 

Visionen

 

 

 Närhet, Känsla, omtumlande som på en fest.

 Dröm

 Nattvison

 Mara

 Ingenstans, nej ingenstans

 kan man den känslan mera erfara.

 

 Tankar, omlopp.

 

Hopp och tro.

 Vill så mycket, hinner så lite.

 Men jag lyckas någonstans i framtiden

 Jag vet.

 

 Le, var glad.

 I framtiden bor optimismen.

 Bättre måste det ju bli.

 Titta framåt, se dina mål, dina drömmar.

 Lev dem och må väl.

 

 Titta där står du ju.

 Lyckad och fri.

 Bara du själv kan ge dig framtiden,

så passa nu på att visionera dig själv lite mera.

 

Drömstaden

Längt där inom mig finns drömmarnas stad.

 Flykten dit vill jag nå.

 Långt där inom mig finns källan till lugn och ro.

 Dit där vägen är lång och svår men så rik och from.

 

Jag blickar inåt, söker, sitter så ned.

 Vattnet glimmar, rinner så sakta mellan mina tår.

 Mjukt, skönt och stillsamt, solen ler.

 

 Jag är framme i drömstaden, den milda och fina.

 Gör det jag önskar, gör precis som jag vill.

 

Lägger mig ned, lyssnar till bruset i skvalpig bölja,

 Känner gruset som flyttar sig mer och mer.

 Behagas av lugnet som kommer till mig, solesn strålar värmer.

 Här finns du med mig igen, du skrattar och ler.

 Allt är så vackert, glimrande, fritt.

 Det är våra minnen jag ser.

 

©Tove Birkeland Brandt

I handen

 

Håller dig hårt, fast har jag greppat din hand.

Blicken flackar nedåt,

ser att handen, är tom.

Knuten så hårt.

 Illusionen, ett vackert försök att hålla dig kvar.

 Om än så för ett ögonblick sekund,

varar minnet, och känslan som gör mig så glad.

 

© Tove Birkeland Brandt

 

Mörkrädd

 Skuggan, en skapelse av ljus och mörker.

 Något svart och något vitt.

 Rädslor som i ensamheten gror.

 Tornar upp sig, griper, skrämmer både liten och stor.

 

Hjärtat rusar, benen springer

 Kroppen känns tung och matt.

 Förståndet talar, hjärtat det svalnar.

 

 Ljuset tänds.

 

Det var nallen som mot väggen skuggat.

 Fått rädslorna att rusa sitt elitlopp.

 Nu ett leende som får det svarta att ljusna.

 Faran är över.

 

©Tove Birkeland Brandt

Julkänslan

 

©Tove Birkeland Brandt

 

Cigarrdoften vilade över rummet som upplystes svagt av de flammande stearinljus som mor i huset tänt, den öppna spisen sprakade ljudligt och spred sin värme i hela rummet, vilket gav en behagfull känsla.

Gammelfar tog ännu ett bloss på sin Havanna cigarr, den som han alltid köpte sig lagom till Julaftonen. Han fyllde munhålan, smakade av den varma röken och puffade sakta ut igen.

  Alltid samma underbara känsla av gemenskap tänkte han då han tittade mot sina söner som satt vid granen med sina små pojkar, där de nyfiket tittade på vilka paket som var till dem.

  Sonhustrun entrade dörren med en bricka fylld av julglögg som doftade av hallon och lakrits.

  Barnens ögon tindrade av förväntan och de skrattade högljutt när de förstod att de största paketen var till dem.

  ”Nej men se, det snöar igen”, sa sonen vänd mot sin gamle far som kände av en tidig dåsighet och som för ett ögonblick hade slutit ögonen och lyssnat till eldens framfart.

  ”Ja då blir det en riktigt vit Jul i år i alla fall”, skrockade han tillbaka.

  Hans sonhustru Maria sträckte fram en glöggmugg och i det samma kom mor i huset instressande in i  rummet, i handen höll hon en liten flaska som hon skruvade av korken på.

  Med raska steg gick hon bort mot plastgranen och stänkte ut några droppar här och där, högtidligt förkunnade hon ”Julgransdoft”, sedan skruvade hon åter på korken och tog leende emot glöggmuggen som Maria nu gav henne.

  ”Ja skål då”, sa sonen Josef i det samma som han höjde glöggmuggen mot sina läppar.

Barnen sprang runt alldeles vilda av glädje, stannade upp för att snappa åt sig en bit choklad ur Alladinasken, sedan sprang de stojande vidare.

  Någon ryckte i kjolen.

  ”Mormor får jag hjälpa dig med julgröten?”

  ”Ja visst får du det, glöm inte lägga i mandeln och ställ sedan skålen på trappan” ropade hon efter lillkillen som redan satt av mot köket.

  Hon kände alltid en lätt ångest inför Julen, det var ju så stressigt med allting men nu var hon i alla fall klar med Ris ala Maltan, godiset var upplagt, Janssons Frestelsen gick precis inne i ugnen, julmusten hade hon ställt i kylen.

Hos dem skulle det bli en vit jul, ingen fylla runt barnen, det hade hon fastslagit sedan föregående jul varit alldeles för vild och dryckesrik.

Konstigt nog hade ingen av dem protesterat emot detta, alla hade tagit det med ett lugn.

  Efter middagen skulle det bli Kalle Anka på tv:n och det underbara pappersprasslet från klapparna skulle ljuda i rummet. Hon hade hyrt in en tomte till barnen den här julen. Grannpojken, så hon visste att det skulle bli en givmildhetens och glädjens Julafton.

  Med ett leende på läpparna lämnade hon de andra för att hämta nötterna och den välfyllda skålen med clementiner.

Gardinerna och dukerna matchade varandra i julens vackert röda och gröna färger och hon kände sig nöjd när hon tittade på allt det hon presterat inför Julens middag som skulle avslutas med mättnadskänsla och pösighet.

  Så är det ju alltid skrockade hon för sig själv innan hon styrde stegen tillbaka mot rummet med en bricka fylld med skålar.

  Hon tittade bort mot gammelfar som verkade vara glad över att ha barn och barnbarn i huset, gav honom en blinkning, ett litet tecken de båda kommit på när de var sugna på sex.

Hon log och de visste båda att då de hastade mot eftermiddag skulle de försöka få sig en så kallad middagslur för att själva gotta sig lite, få utlopp för den stegrande Julkänslan de byggt upp.

Jobbet i verkligheten 2013 - vuxenmobbing

Från arbetslöshetens otrygga vagga till min intervju, glädje då jag fått jobbet, en dag och två och tre sedan byttes glädje mot olust. Tankarna vandrade till i tidig otta, skall jag klara det här man säger ju att jag inte är bra. Kämpa vidare, stiga upp tidiga morgon för att mötas av denna konstiga känsla av att inte höra hemma, att man inte vill ha mig där.

  Från fina herrgårdsbuffer, juliga bord, bröllop och kakor, snabba luncher och fina tallriksupplägg till jobbet i storköket, jag har alltid fått mycket beröm och nu står jag här med lappar som klagar och plockar isär mina maträtter i molekyler, människor som av någon anledning känner agg, på maten, på mig, på tider, på allt.

Dagar blir veckor som blir till månader och jag faller i depression. Orkar inte mer, vill inte, kan inte jag är sårbar. Tårar som rinner på min kind, magen som strejkar, ångestklumpen i bröstet som vill fram, som pressar och gör mig skör och öm.

Rädslor att möta, jag åker iväg till jobbet i alla fall, jag pendlar mil efter mil för att inte ge upp, för att försöka ta mig upp tillbaka. Visa dem att jag kan, jobbet är viktigt och ekonomin är något man inte kan kasta bort idag, den styr våra liv. Tillbaka på jobbet, rör i grytan, följer recepten i pärmen. Inte göra några fel, oro, det som förut var så roligt är nu endast en mardröm. Maten som gett mig så mycket glädje och stolthet är nu skräckens förtvivlade plåga. Allt inom mig har släckts som att man hällt vatten över en öppen låga.

  I ensamheten skräcken sätter vid, har man en enda tanke på att bakom maten finns individen, den som även bär på bagaget från förr i tid, det okända, den som kanske haft ett jobbigt liv. Fula saker denna depression, men mobbing bland vuxna är inget där det hjälper med att ta sig medicin.

  Terapi, samtal, orka. Nu måste man kämpa för att jobbet man gladdes över förvandlades till en mardröm som ingen vill ha.

Vuxna som jävlas, njuter och gläds över att kunna knäcka, så lyckat för dem, så ljuvligt.

  Faktum är att dem har jag mött och innan jobbet 2013 var jag på väg mot ett högre mål, jag hade drömmar och kände mig som jag tagit mig upp från min sons självmord, åren av missöde, åren av smärta och tårar. Nu gladdes jag igen, men strax byttes det mot en mara.

  Mitt liv slogs undan och själen vilar i händerna på terapeuter. Jobbet 2013 som skulle ge befrielse, införliva drömmar, ge oss en framtid, trygga ekonomin och ge oss pengar till resornas mål, idag sitter jag hemma krossad, rädd för andras illvilja.

  Tappad är tron på snälla och omtänksamma människor, att våga ta steget och öppna upp det är något som känns för evigt borta. Nu stängs dörren och det blir svårt att någonsin lita på och öppna upp den igen, den bär tyngd.

  Drömmar om att lyckas, att vara vännen som man kan lita på. Det var sådant jag bar på inom mig i mitt bröst, jag ville bara vara en av alla andra, göra det jag förutsatts att göra på mitt arbetspass.

  En dag i taget, bli starkare i min egen framtidstro, att glädja alla med den mat jag lagar, låta dem njuta. Nu är känslan borta, jag är misslyckad, ett skal av den som fanns. Tro det eller ej, men det gick fort, några månader så hade man tagit ifrån mig all självkänsla som åren byggt upp.

Att dela problemen är att skapa fler, då skall man mötas, tala och sitta i gruppen av hatare och känna sig ännu mer utsatt, orka, vilja, att kunna klara mer.

  Sjukskriven, ont i själen, borta från jobbet.

  Med numera trasig ekonomi, bortfall som stör vår vardag. Visst kan man tala, visst kan man tro men inget kan förändra känslan av det som sitter kvar i väggarna, känslan av obehag och oro. Arbetsplatsen är nu förknippad med ondska, elakhet och obehag, en tid man aldrig mera vill tillbaka till, drömmen om jobbet som gjorde en så glad, tog allt och nu finns inga möjligheter kvar.

  Tvånget att söka sig något nytt, skräcken att möta denna känsla igen.  En tid där man borde värna om varandra, en arbetslös tid där möjligheterna är få. Hur är det funtat då problemen uppstår, varför sker denna utstötning? Frågor som dessvärre blir utan svar.

  I rollen som kock är man utsatt, man bär tyngd, man lyfter fram skolmat, fritids, dagis, äldrevårdens mat, restaurangmat och man skall hålla kolla på specialkoster, tryggar maten så alla kan känna att de vågar lita på innehållet. Man beräknar portioner, man sliter och man försöker ge det där lilla extra. Glädja.

  Tyngder vilar på kockens axlar att här är det rent, man städar och för protokoll. Inköp, varuhantering och så möter man det svarta, man blir utsatt, oförstådd. Man tempar maten och kollar så allt är precis som det ska vara, inga fel får förekomma. Stolt bär man fram maten, bjuder in, bjuder till.

 Ändå kan det bli så mörkt och svårt om någon bestämmer att just du inte får bli, dig vill vi inte ha. Tokigt, svårt och avskalat i en utsatt jobbsfär, där i man jobbar mycket ensam och vem är med och ser, vem skall vittna om att du gjort det bra, när andra går samman och säger ”Inte bra, inte bra”.

  Ibland vill jag sväva ut, ge mer än någon gjort förut, se glada ansikten då de ler, nu är det ingenting som betyder någonting, det klagas, det bråkas och görs obekvämt. Varför skall jag ge av mig själv då andra inte vill ge till mig, nu sitter jag här. Depressionen är ett faktum, jobbet gjorde att jag inte orkade mer…

 

 

©Tove Birkeland Brandt

Vildmarksflickorna

© Tove Birkeland Brandt 2013

 Det är en vinterkall dag i den lilla byn och Cecilia drömmer om solen, att få bada topless igen och om sin väninna Aila.

  En kall vind väcker hennes sinnen, hon känner kölden bita i kinderna och drar jackan hårdare om sig, fast egentligen borde hon väl vara van det här nu eftersom hon bott här i iskalla fjällvärden i flera år. Något som kommit sig av en flykt undan fördömande, där ingen längre kunde hålla hennes val av kärleksförhållande emot henne, där hon var fri och kunde ha sin egen erotiska zon utan besvärande tolkningar.

  Hennes mamma tålde helt enkelt inte hennes läggning och själv hade hon inte upptäckt den förrän hon mötte Aila på badstranden i Alicante.

  Det hade brunnit i hennes inre vid åsynen av denna gestalt, hennes långa vackra ben, en minimal bikiniunderdel och de stora fylliga brösten som hon hade släppt ut i det fria och som guppade så inbjudande för varje steg hon tog. Hon hade stirrat och Aila hade känt det, vänt sig om och lett mot henne, hennes plutande läppar log faktiskt emot henne.

  Stegen hade fört henne ned till strandkanten där hon gick vidare ut i havet för att svalka sig, lät kroppen uppslukas av havets vackra och smeksamma vågor.

  Cecilia hade försiktigt rest sig upp från solsängen för att gå ned till stranden, hennes mamma hade tittat upp från boken.

  ”Jag tar mig ett dopp, ” hade hon sagt innan hon sakta tog stegen ut på den varma sanden, det hade brunnit under fotsulorna och hon hade inte alls sett så graciös ut som hon velat.

  Blicken letade efter Aila, fångade henne. Just där och då hade känslorna väckts och de fanns fortfarande kvar inom henne, hon var kär i en flicka som hon inte visste någonting om.

  Hon sjönk sakta ned i det ljumma vattnet, lät det smeka kroppen, njöt. Lät vågorna driva henne ut mot Aila som plötsligt befann sig alldeles intill henne, en hand stoppade henne,

  ”Be careful dont go to far”, men bröt hon inte på svenska när hon talade. Cecilia hade svarat på svenska

 ”Tack”

 Aila skrattade, ”Så du är från Sverige” hade hon sagt innan det släppte helt och de babblade i munnen på varandra som om de alltid känt varandra.

  Från den stunden där och då hade det inte gått att skilja dem åt. Cecilia log vid minnet som for förbi, kände åter kölden och ökade på stegen för att komma till bussen.

  Hennes vackra Aila, så lyckligt lottad hon var som fann kärleken i henne, att ödet förde dem samman den gången och nu väntade hon där hemma. Hon hade äntligen kommit hem, kände sig hemma.

  Hennes mor hade vänt henne ryggen helt då hon kommit på dem med att ha sex i rummet på hotellet, skrikit och gapat åt dem.

  Varit fullständigt tokig.

 Cecilia visste att hon förväntat sig små barnbarn som skulle springa över golven, små plagg som hon talat om att sy och sticka när det blev dags, hon visste att det ögonblicket av het kärlek hennes mor tagit del av i dörröppningen spräckte moderns drömmar för all framtid.

  Men det här var ju hennes liv och hon njöt, hon njöt av att känna Ailas händer över sin kropp, att känna hennes mjuka lena hud mot sin, tungan som smekte de toppande bröstvårtorna.

  Modern hade slagit igen dörren, och hon kunde fortfarande se det tårdränkta ansiktet som lämnade dem, besvikelsen som stod skriven i det åldrande ansiktet.

  I sin enfald hade hon faktiskt trott att modern skulle ändra sig om hon träffade Aila och lärde känna henne, men för modern var hon någon som förstört dotterns liv, hennes liv och klarade inte av att se dem ihop, vägrade acceptera den kärlek som uppstått.

  Cecilia packade ihop sina saker, tog Aila vid handen och så gav de sig av till Ailas hem i Ammarnäs, de satte sig på tåget och Cecilia har inte brytt sig om att vända om sedan dess. Hon bytte storstadspulsen mot fjäll liv och fiske och hon trivs med det. Bussen stannade och dörren åkte upp.

”Ammarnäs”, sa hon.

  Chaufören nickade på sitt alldeles sävliga sätt som de alla gjorde här uppe, tog pengarna och gav henne kvittot i retur. Hon traskade bakåt i bussen, ville sitta långt bak, hade alltid gjort så. Varför visste hon inte, kanske var det en känsla av att ha kontroll.

  Hon log och slog sig ned vid förhöjningen över bakhjulen, lutade sig bakåt, lät handen smeka jackfickan, trevade efter ringasken. Den låg där hon lagt den, kände hur det spirade inombords, de skulle förlova sig och det skulle anordnas fest för dem i byn.

  Ailas mor var glad och sa att hon nu fått två döttrar i stället för en.

  Cecilia backade tillbaka i tankarna, tänkte åter igen på sin mor och på stadslivet, jämförde det med sitt nya liv här uppe.

  Reflekterade över att det kändes konstigt att man inte kunde acceptera ett homosexuellt förhållande i den så kallat upplysta staden men att man gjorde det här i den lilla samebyn i Ammarnäs, mitt i vildmarken där det för henne hade varit mera rimligt att man sparkat bakut direkt. Här, tänkte Cecilia är det ju viktigare med män och kvinnor för byns överlevnad.

  Men ingen hade höjt på ögonbrynen, ingen fördömde. De hade varit hjärtliga och välkomnat henne i familjen.

  Aila hade varit stolt, visat upp henne för alla hon kände och småpojkarna i byn kastade lystna blickar efter dem båda trots vetskapen om att de var flator.

   Cecilia var faktiskt en stolt flata, hon tittade ut genom fönstret, snart framme där hon skulle hoppa av från bussen, gjorde sig redo.

  La handen på ringklockan, lät bussen rulla vidare mot hållplatsen och tryckte till strax innan och bussen saktade ned för att stanna helt.

  Aila väntade på henne, en stor mössa på huvudet dolde nästan halva ansiktet och ett stort välkomnande leende på läpparna med en öppen famn för att greppa henne, då hon äntligen kunde hoppa av bussen.

  Hjärtat som bultade allt kraftigare i bröstet, beröringen som hon längtade så efter, snart skulle hon få känna henne intill sig.

  Så sprack hon upp i ett leende

   ”Jag har dem”.

  Hon slet upp asken med de fina gnistrande ringarna och visade upp dem, solen fick dem att glittra extra. Aila såg ut som ett litet barn som just fått en stor gottepåse.

  ”Men du får allt vänta”, retades Cecilia och slog igen asken och stoppade den tillbaka i jackfickan.

 De tog varandras handskklädda händer och började gå bort mot byn, modern väntade dem med en rejäl middag, en gryta på grönsaker och renkött, potatis och bröd, det skulle bli en lång dag.

  ”Jag är så glad att du är hemma, längtade efter dig i natt, dina händer, det var tomt utan dina mjukt smekande händer”.

 ”I kväll Aila, slickar jag upp dig i en himmelsk brygga”, skrattade Cecilia för att ge svar på tal.

  Aila blev allvarlig för en stund,

  ”Jag är så ledsen att din mamma inte delar vår fina stund idag, att du bara har oss. Hon borde förstått att du är viktig, att du borde gått före hennes avoghet”.

  Cecilia sträckte ut handen, smekte Ailas kind. ”Det är hennes förlust, inte vår. Att fördöma kärleken och begära regler efter sina egna behov, hon hör inte hemma i vårt liv. Jag älskar dig Aila”.

”Och jag älskar dig, min fina flicka.”

  Det gnistrade vackert i de små förkrympta björkarnas grenar, marken glimmade. En flock renar betade intill dem helt oberörda av deras närvaro. Solen stod högt och den värmde en aning och fjällen såg extra inbjudande ut just denna glädjens dag.

  ”Pappa är på fjället med skotern”, Aila pekade på en lite fläck långt borta i synfältet.

 ”Där”

”Tror han är på väg tillbaka i så fall, ser ut som pricken blir större”, skrockade Cecilia.

 Aila slog henne lätt över armen, sedan fortsatte de att gå mot kåtan.

  ”Tror nog jag har listat ut vad vi får i förlovningspresent”, log Aila.

  ”Tala om”

   Cecilia kände sig upprymd, nyfiken.

  ”Jag har sett en ny kåta, så jag tror vi får en egen kåta att bo i ”.

  Vilken omställning hon varit med om egentligen, från lägenhet till kåta. Från normal till homosexuell.   

  Varför tänkte hon så?

 Normal, hon var väl normal. Vem bestämde hur det skulle se ut? Naturen, jovisst men sedan fanns det väl alltid avfällingar inom allting, eller hur? Tankarna vandrade.

  Aila knuffade på henne.

  ”Vad tyst du blev. Är det någonting som är fel?”

  ”Nej, förlåt. Jag började tänka”.

  ”Skryt, det luktar bränt i hela samebyn”, nu log hon.

  De var framme och Aila lyfte dörren åt sidan, lät Cecilia kliva in först och slank sedan efter själv.

  Det var varmt inne i kåtan, modern rörde i grytan och det doftade gott.

  ”Sitt kära barn, sitt”, hon daskade med handen i kuddarna bredvid sig.

  Cecilia gick henne till mötes, gav henne en stor kram innan hon slog sig ned. Aila följde hennes exempel.

  Modern som hette Mirja öste upp mat på två tallrikar och sträckte över dem.

  ”Se så, ät nu.”

 ”Du är en fantastisk kock” berömde Cecilia henne. ”Min mamma köpte mest färdigmat”, fortsatte hon sedan i ren reflex.

 ”Lilla flicka”, Mirja tittade på henne innan hon fortsatte. ”Jag är så ledsen att din mamma inte tycker om Aila, att ni inte blir accepterade. Det är kärlek, hur kan man fördöma kärlek?” Hon såg ledsen ut då hon talade.

  ”Jag vet inte, varför hon gör så eller kanske för att hon redan skapat sig en bild av det som hon trodde skulle ske. Hon trodde jag skulle ge henne små barnbarn. Gifta mig i kyrkan med en man, för henne är det onormalt att älska en kvinna”.

  Mirjas kinder dränktes av tårar, ”onormalt, du är min flicka nu. Du kan alltid komma till mig”.

  ”Gråt inte Mirja, jag är lycklig här med er allihop, med Aila. Jag älskar verkligen din dotter. Vi ska vara lyckliga idag. Jag är lycklig, min mor är inte saknad.”

  Aila greppade hennes hand och tryckte den hårt, lyfte den mot sin mun och la läpparna mot dess ovansida och kysste henne mjukt.

 ”Ät nu barn, ät”, avbröt Mirja dem och vände sig om för att fortsätta sina sysslor.

”Jag har gjort i ordning era klänningar, mössorna, ni får klä er med tradition denna dag”, hon gick undan, tog något i sin hand och gick fram till Cecilia.

  ”Se, här jag har en liten gåva till dig”, hon pressade ned ett sölv i handen på Cecilia och förklarade att det skulle sitta i halsen på hennes klänning.

  ”Det har tillhört Ailas mormor, sedan mig och nu är det ditt”, sa Mirja högtidligt.

  ”Tack, jag vet inte vad jag skall säga”.

  ”Säg då inget, bara känn i ditt inre”. Mirja log med hela sitt väderbitna ansikte, ögonen var fyllda av kärlek och ömhet inför de två flickorna.

  En iskall vindil trängde in i kåtan, Pietro kom hem från fjället.

Ailas pappa var klädd i bruna skinnbyxor, riktiga renskinnsskor och en stor pälsjacka som han drog av sig då han kom in. Hans ansikte var fårat av allt utomhusarbete, han var liten till växten och hans ben krummade. Han brukade skrocka om att de blivit så krokiga genom att han färdades på en skoter jämnt, fast egentligen var det jämnt nyss han köpt den, tidigare hade det varit ren och släde som gällt.

  Nej, nog var han en tvättäkta same alltid, tänkte Cecilia då hon tittade på honom.

  ”Sätt sig Pietro, så kommer jag med mat”, beordrade Mirja.

  ”Är allt klart nu”, frågade hon och Pietro nickade mellan tuggorna.

  ”Vad är det som är klart?”, frågade Aila nyfiket.

  ”Försök inte säga att du inte sett kåtan? Det är er förlovningspresent, ett eget hem. Pappa Pietro har byggt upp den med eget skinn”, hon lät så stolt på rösten då hon talade.

  Cecilia och Aila tittade på varandra, sedan började de båda gråta av lycka.

  ”När ni flyttar ihop, får ni sköta ert eget hem och jobba. Tänkte faktiskt att Cecilia kan lära sig bereda skinnen”, fortsatte Pietro men avbröts av Mirja.

 ”Älskade Pirjo, det kan vi ta i morgon inte den här dagen, det är flickornas dag. När ni alla ätit klart kanske ni vill gå och titta på er kåta? Pietro följer med er om ni vill dit”.

  De båda skyndade på att äta upp, ville se, ville känna in atmosfären, ville få ett ögonblick i ensamhet med varandra.

 Upprymda, längtansfulla för att inte säga en aning kåta, en spridande värme, en kittlande känsla av förlösande spred sig mellan dem.

 Aila ville känna Cecilias mjuka händer egga henne igen, smekas till extas, ville komma i hennes armar. Det hade gått en hel natt utan henne och hon höll på att bli tokig, kroppen värkte av ömhet. Tanken fick bröstvårtorna att dra sig samman och toppas.

  ”Kom då flickor”, sa Pietro som fått på sig den stora jackan igen och stod redo att gå.

   De kom fort upp på fötter, tackade för maten och gjorde sig redo att se sitt nya hem.

”Passa på att vila lite om ni vill, det blir en lång kväll när gästerna rasar in”, Mirja blinkade åt dem.

  De greppade varandras händer och följde hack i häl på Pietro, tacksam över att han byggt upp den en bra bit från de andra kåtorna ända uppe vid klippfoten, det var en vacker plats han valt ut åt dem.

  ”Tack Pietro.”

Han tittade på Cecilia och nickade till svar.

  Lilla rara gubbe, tänkte Cecilia då de stegade vidare uppför backen till deras hem.

  Aila klämde hennes hand, hårt och viskade åt henne att hon skulle få jobba så fort hennes far lämnat dem.

Lovar du, mimade Cecilia tillbaka och kände förväntan som byggdes upp ju närmre de kom.

  ”Framme, då så välkomna hem. Jag hoppas ni kommer trivas här”, sa Pietro och lät för första gången lite osäker på rösten.

 Cecilia gick fram och kramade honom, som svar. Han hade lagt ned mycket arbete och mycket pengar för att de skulle få det bra. Ett litet slott, deras slott.

  Ögonen glittrade av glädje på dem båda.

  ”Jag lämnar er nu så får ni vila lite innan Mirja kommer med kläderna. Jo, jag bar in vatten och elden får ni ta över och föda nu, ved har ni där”, sa han pekande och log med sitt väderbitna ansikte.

  Hett hungrande efter varandra slängde de av sig kläderna och började smeka varandra så fort Pietro lämnat dem, små fina rörelser för att väcka upp de innehållna känslorna, låta dem komma ut i det fria. Själaberöring, smekningar som lyfte hjärtan till guppande små båtar i kärlekens hav.

Lätta fingertoppar, knappt snuddande vid huden, som fjädrar svepande sakta för att egga, reta och stimulera.

  ”Snälla, gumman” skrek Aila av välbehag, ”jag blir tokig.”

  ”Nej, ligg stilla. Bara ta emot nu”

  Cecilia ville ge henne en riktig förlovningsupplevelse, de var ett par och Aila var hennes kvinna. En kvinna hon ville ge det bästa av sig själv, hon hade gett upp sitt gamla liv för henne och hon var värd varenda sekund av det.

  Smekningarna fortsatte, Aila vred sig upp mot henne mötte hennes fingrar då hon närmade sig skötet, njöt av beröringen, lät ljuden undslippa munnen, visade och till sist lät hon det ske, bara lät det komma utan krav på att ge någonting tillbaka.

  ”Underbara Cecilia”, hon sa det med ömhet i rösten, när hon sakta rest sig upp på armbågen efter, böjde sig mot Cecilia och kysste henne. ”Tack.”

  Det hördes ljud utifrån och de båda flickorna skyndade att få på sig kläderna igen.

  Aila hoppade runt för att komma i de tajta jeansen och hann precis innan svärmoderna Mirja tittade in.

  ”Hej flickor, jag har era klänningar här”, hon bar på ett stort bylte i sin famn. ”Så fint ni har det, jag har inte sett det än Pietro har fått hålla på själv”, sa hon med stolthet i rösten. ”Men ni vet det blir bara det här året ut sedan flyttar vi in i huset, det finns gott av avskildhet för er där också”, hon log.

  ”Huset?” Cecilia såg frågande ut.

  ”Hahaha, inte trodde du väl att vi vanligtvis bodde så här även om vi gjort det ett par år nu”, Mirja log stort.

  ”Jo.”

  ”Men, jag trodde du visste att Pietro och hans bror bygger ett stort hus längre in mot Ammarnäs centrum där vi skall bo, tre olika lägenheter så ni kommer få en egen.”

  ”Jag har inget sagt till Cecilia, hon såg ut att behöva det primitiva ett tag”, skrockade Aila till svar.

  ”Kul, så ni har gått runt här och roat er över mig och mitt oförnuft?”

  Aila smekte hennes kind.

  ”Inte alls, älskade hjärtat men det har varit en rolig prövning att se om du klarade av vildmarkslivet eller om du helt skull tröttna och fara tillbaka till storstadslivet och överge mig.”

  ”Nej, små flickor inte börja bråka nu, tänk på vilken dag det är?”, ”Vill ni ha hjälp med klänningarna eller hjälper ni varandra.”

  ”Vi klarar oss mor”, sa Aila snabbt.

  ”Tack Mirja.”

  Cecilia log ett bländvitt leende mot Mirja som log varmt tillbaka mot henne innan hon drog sig tillbaka ut från kåtan, stannade upp i öppningen. ”Då ses vi om en stund flickor. Vi har gjort ordning i stora festlokalen, tyckte det var lika bra att hyra bygdehuset för kvällens fest.”

  Det blev alldeles tyst då hon gått, en varg hörde yla långt borta.

  ”Jag tror jag kommer sakna alla ljuden”, bröt Cecilia tystnaden med att säga.

  ”Om du menar vargylet och den piskande vinden kommer du alldeles säkert att få höra den igen, vi kommer ju inte sluta gå ut i naturen för att vi flyttar till en riktig bostad.”

 Cecilia, vände sig mot byltet Mirja lagt på fällen, vecklade upp färggranna klänningar. ”Vem är din?”

  ”Den här”, pekade Aila. ”Mitt sölvsmycke sitter redan på plats där.”

Cecilia beundrade den vackra klänningen som nu var hennes, drog med handen utmed tyget. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat drömma om att hon en dag skulle stå klädd i en riktig samedräkt för att förlova sig med en kvinna.

Hon snurrade runt mot Aila. ”Det är otroligt”, utbrast hon.

  ”Vad är det som är otroligt”, frågade Aila.

  ”Vi, det här. Livet. Herregud jag är så otroligt lycklig.”

Aila svarade inte, orden var överflödiga just nu, hennes vackra flicka för hon såg verkligen ut som en liten sprallig flicka när hon dansade runt med klänningen i sin famn.

  ”Nej, ska vi sätta på oss och gå ned. Kan tro de väntar på oss.”

  Cecilia stannade upp, kände av allvaret i rösten. ”Hjälper du mig?”

  Hon drog snabbt av sig de andra kläderna och fick sedan Ailas hjälp att komma rätt i klänningen, att snöra livet och att få på sig de vackra strumpbyxorna och de toppiga skinnstövlarna. Brösten kom till sin rätta i klänningen och Aila kippade efter andan då hon tittade på henne.

  ”Gud du är vacker, du passar verkligen i en samedräkt.”

  Cecilia rodnade för första gången och tänkte på hur mjuk den kvinnliga kärleken är, inte för att hon haft någon direkt relation med män, bara smek och pussar men det kändes aldrig bra och deras händer hade aldrig kommit i närheten av Ailas trumvirvlande fingrar, utan kunde mest liknas vid hårda och klumpiga försök.

  I sin tidiga debut hade hon inte alls förstått att hon var lesbisk, hon hade som alla andra flickor försökt vara pojkarna till lags, men hela känslan av felaktighet funnits där som ett erotiskt fängelse. Något man gjorde, men som man egentligen inte ville.

  Hon väcktes upp från tankarna då Aila snurrade runt och ropade, ”Ser det bra ut?”

  ”Du är helt underbar.”

  ”Har du ringarna?”

  ”Här”

  ”Redo? Då går vi”, sa hon och drev undan skynket som dolde ingången.

  Om någon sett dem nu skulle de säkerligen pekat och sagt, ”Titta på de två sameflickorna.”

  Cecilia log vid tanken, hennes fantasi var det absolut inget fel på och Aila hade sagt åt henne att skriva en roman. De hade skrattat och sagt att de kunde hjälpas åt. Aila hade föreslagit att den skulle heta ”Vildmarksflickorna.”

  Nu gick hon faktiskt och sög på den karamell hon fått, bildligt talat. Tankarna hade väckts om att verkligen skriva en roman om deras underbara kärlek i vildmarken.

  Aila greppade hennes hand, höll den hårt i sin. ”Nu flickan min släpper jag dig aldrig mer”, sa hon och spände sina svarta ögon i Cecilias blå.

  ”Så underbart, lovar du.” skrockade Cecilia tillbaka och nästan dansade fram vid sidan av Aila.

 De fortsatte gå mot bygdegården där facklorna hade tänts utanför, det spelade musik och man kunde redan på utsidan höra att folk som kommit var festsugna och i det ögonblicket kunde Cecilia känna ett stygn av sorg över att hennes mamma inte var där för henne. Varför kunde hon inte förstå?

  Trappan upp var lövad med små vildbjörkar och det gav ett sött uttryck, fast Aila kunde känna att det var synd att de kapats ned, men så vände hon sig snabbt mot Cecilia.

  ”Redo tjejen?”

  Som en scout på ett scoutläger svarade hon ”Alltid redo.”

  När de slog upp dörren möttes de av glada ansikten, väderbitna och fulla av uttryck. Vackra, så underbart vackra tänkte Cecilia då hennes blick letade sig fram bland alla samlade. Personen bredvid Mirja fångade hennes ögons intresse, där stod hennes mor.

  Hon hade kommit för att fira dem.

  Aila log mot henne, ”Glad nu?”

 ”Oja, hur lyckades ni med det?”

  ”Kärlek Cecilia, kärlek.”

 

 

Kidnappad Lek

©Tove Birkeland Brandt 

 

Hon kröp ihop i mörkret ville göra sig liten, ville inte känna hans närhet men ändå kunde hon höra de tunga andetagen.

Eländigt skruvade hon på sig, det lilla hennes kropp tilläts att röra på sig då hon satt fast i rören till elementet vara bara centimetrar, men det gjorde gott trots allt då hon kände sig avdomnad i kroppen.

Ett straff.

Han hade sagt henne att det var ett straff, varför?

  Hon kände honom inte ens. Kunde inte påminna sig om att hon någonsin sett mannen tidigare.

Han var stor, skägget hade skavt mot hennes underliv hon mindes det hårt som svinborst och hon kunde känna det svida efter hans framfart. Mannen hade sett ovårdad ut, kläderna var lumpna, trasiga och dessutom lortiga och luktade illa.

Håret var vildvuxet och mannens hud var allt annat än vacker, koppig som att han varit drabbad av svår acne i sin ungdom och bar minnesvärda kratrar efter detta, han bar ett är tvärsöver ena ögat utöver kinden, såg ut att vara ett verk från en kniv, men vad visste hon om det, för henne var det bara gissningar.

  Fantasin skenade iväg med henne och hon darrade till av rädsla. Skulle hon någonsin komma levande härifrån?

Ville hon ens göra det efter hans sätt att ta för sig av hennes kropp?

  Hon kved till av tanken och hörde mannen röra på sig, hon höll andan och hoppades han skulle fortsätta sova.

Ännu en gång for tankarna iväg på det hon sett tidigare, letade i det inre efter en flyktväg, visste att han bar nyckeln till dörren om sin hals det hade hon sett då han legat ovanpå henne.

  Försöken hon gjort att ta sig loss från elementet hade endast resulterat i ömma och blodiga sår på hennes handleder. Hon hade gett upp till sist orkade inte då det smärtade allt för mycket.

 I skenet från månen kunde hon uppfatta rummets inventarier, de var få, ett bord med fyra stolar, två sängar, en soffa och ett litet bord.

  Han brukade låta henne sitta vid bordet och äta, han passade på henne då han gett henne maten, en intensiv blå blick följde varje litet intag hon gjorde, en rysning av obehag for genom henne då hon påmindes om känslan.

  Hur länge hade hon varit här?

 Saknade man henne nu, hade man börjat leta?

  Försöken att hålla sig sansad och lugn inför situationen började tära på hennes psyke.

  Vad hade han sagt egentligen? Hon letade i minnet.

  Han älskade henne och skulle aldrig ge henne en ny möjlighet att försvinna ur hans liv. Vem trodde han egentligen att hon var?

  Vem var mannen som kidnappat henne utanför affären?

  Hon stelnade till, hörde honom röra på sig, såg en skugga som tornade upp sig på sängen då han satte sig upp, hon hörde honom resa sig upp, gå mot toaletten.

  Han kissade, det kunde hon höra, en spolning och så var han på väg mot hennes bädd, golvbrädorna knakade under hans tyngd. Inom sig svor hon kunde inte Gud finnas här för henne, kunde han inte förgöra mannen så hon slapp honom.

Sängen gungade till av hans tyngd då han slog sig ned hos henne, hon ryggade skräckslaget bakåt mot elementet, men kände hur det tog emot. Det fanns ingen stans att fly.

  ”Älskade, sover du inte.”

  Hon lät bli att svara, vilken skillnad skulle det göra. Han skulle oavsett göra som han ville.

  Hans händer trevade efter hennes bröst, hennes små och ungdomligt toppiga bröst, han gned bröstvårtan mellan sina fingrar.

Skam, hon kände skam inom sig. Inte för det faktum av vad mannen gjorde utan för att hon faktiskt tyckte om det han gjorde så länge hon själv kunde låtsas att han var någon annan så kändes det bra.

  ”Det här tycker du väl om”, skrockade han och fortsatte smeka henne ned över magen i sakta eggande rörelser ned mot venusberget. Han lät fingrarna spela över hennes hud, den knottrade sig lätt av välbehag.

  Hon bar inga kläder, de hade han tagit ifrån henne.

  Han sa att han ville ha henne som gud skapat henne, själv gick han fullt påklädd på dagarna. Tack och lov kunde hon känna, men önskade att han kunnat tillåta henne något att skyla sig med. Stugan var ganska kall och hon huttrade.

  ”Du är ju blöt hjärtat, så helt fel är det väl inte att jag smeker dig?”

Hans röst var mjuk och passade inte alls ihop med hans gestalt. Rösten gav henne en känsla av ömhet, men inte hade han varit så ömsint, slagit henne hårt med livremmen som straff för att hon försökt smita ifrån honom. De hade knappt hunnit in i stugan innan misshandeln hade påbörjats.

  Rädslan stegrade sig ett ögonblick, följde tankarna tillbaka och det slog henne åter igen att mannen trodde hon var någon ur hans liv. Vad hade egentligen hänt i mannens liv?

  Varför hade han tagit steget att kidnappa henne?

Han släppte lös henne från rören, la hennes hand över sitt organ och gav henne en order om att smeka honom.

  ”Se, så smek mig. Gör som du brukade göra, du vet vad jag tycker om. Det kan du väl inte ha glömt?”

 Hon visste inte om hon skulle försöka förklara för honom. Förklara att han tagit fel, att hon inte var den han trodde. Att hon var Isra Johansson, en helt vanlig förortstjej som aldrig någonsin sett honom tidigare. Men hon bestämde sig för att vara tyst, låta det vara.

  Tystnaden bröts ännu en gång då han förde upp fingret han haft i hennes sköte mot sin mun och utbrast smackande, ”du smakar som en persika.”

  Hon försökte hålla emot, men ändå kände hon hur det vattnades, blev blött. Hon gav efter, tänkte på en vacker älskare, en drömmarnas prins och lät sig själv smekas i lust.

  Mannens förhud sköts upp och ned och han stönade av vällust.

  ”Du kan ju när du vill, hjärtat”, grymtade han lågmält innan han reste sig upp, kastade henne helt om i sängen och drog henne stjärt emot sig för att komma åt att föra in sin penis i hennes våta vagina, han tog i hårt, stötte med hårda tag in och ut. Hörde henne hålla andan för ett ögonblick, stannade till och lät henne samla sig, smiskade henne hårt på skinkan samtidigt som han tog i för att stöta i botten på hennes sköte.

  Hans njutning gav stönanden av vällust, högt och ljudligt skrek han ut det han kände då han kom långt inuti henne, hon grät ljudlöst. Så drog han sig ur, slet ner henne och började smeka henne ömt ännu en gång och sakta återkom vällusten, han lät fingrarna virvla runt hennes klitoris, varsamt, varsamt smekte han tills hon kom.

  ”Låt då, kvid. Du brukade låta”, skrek han åt henne.

  Hon lät ljuden komma ut över hennes läppar, lät skriket komma. Ett skrik av vällust, kände hur orgasmen smekte hennes inre i vilda kaskader, pumpade i skötet och hon njöt, hon njöt.

  Tårarna rann för hon kände välbehag av våldtäktsmannens sexuella gärningar. Förtvivlan över sig själv. Hon måste vara tokig i huvudet, tappat vettet helt. Vad skulle hon säga om de fann dem?

Att hon njutit och inte alls blivit våldtagen, att hon ville ha det så här.

  Hur skulle hon någonsin kunna förklara något av det här, hur? Hon fattade ju inte ens själv.

  ”Nu var du duktig, det är så vi skall ha det. Du tyckte alltid om när jag höll på så här, eller hur?”

  Skulle hon spela med? Skulle hon ljuga för att finna en chans att komma ut härifrån, eller ville hon inte längre gå sin väg.

  Utan att tänka sig för frågade hon, ”Vad heter du?”

  Ilskan som väcktes till liv i de intensivt blå ögonen gick inte att ta miste på, det hade varit ett misstag.

  ”Du vet för fan vad jag heter, eller ligger du med så många att du inte kan hålla reda på det längre?”

Raseriet var ett faktum och hon såg handen höjas, slaget som träffade henne hårt i ansiktet fick henne att slungas bakåt. Hon kände järnsmaken i munnen, tungan sökte utmed läppen som spruckit.

  Hon ryggade, skulle det komma fler slag?

  Men han stannade upp, som att han fastnat i minnen, slutade slå och hon höll sig tyst. Hoppades han skulle glömma henne för en stund, så kom det milt.

”Jag är din egen lilla Kent”, han sa det som att han befann sig på någon annan plats, inte här och inte nu.

  Isra försökte ännu en gång att tala med honom.

  ”Kent, kan jag inte få en morgonrock eller någonting, jag fryser så?”

  Han tittade misslynt på henne, men blicken mjuknade något då han såg att hon satt och huttrade.

På svaga ben ställde han sig upp, gick sakta över golvet mot andra sida rummet utan att tända någon lampa, grep någonting från väggen och kom tillbaka.

  ”Här”, han höll fram en tröja och trots att hon visste den skulle klia så drog hon den på sig.

  ”Lägg dig ned”, befallda han henne i det samma som han gav henne en lätt knuff bakåt.

  Han var inte klar, hon visste det.

  Han satte sig nedanför sängen och drog hennes sköte mot sitt ansikte, slickade i sig av hennes safter och av sina egna. Gned det vassa skägget mot blygläpparna, ville att det skulle vara gott men på samma gång göra ont, han njöt.

  Det här var hans flicka, han kunde göra vad han ville.

  Han bestämde här, hade alltid gjort det, han tvingade henne att njuta, att bli beroende att helt enkelt vilja ha mera av honom.

  Hon skulle föda hans barn, hon hade velat det tidigare. Nu skulle han tvinga henne.

  Klitoris blev bara större och större när han slickade henne, stor som en tumme nu, han drog med fingrarna vid sidan av den, provade runka den sakta med försiktiga drag samtidigt som han slickade på dess topp och hon böjde upp sitt sköte mot hans ansikte för att få mera.

Hon var villig nu, kände sådant behov av att få komma igen ville verkligen att han skulle fortsätta.

 I det samma hon tänkt den tanken tvärslutade han, tittade på henne med avsmak.

  ”Du tror du kan lura mig så du kan sticka igen, är det så?”

  Med hård blick tittade han ned på henne, ärret på kinden glimmade till i det lilla månskenet som strilade över hennes bädd. Han såg vild ut, arg och hon väntade på att åter bli slagen, att åter förminskas och kände rädslan komma krypande tillbaka.

  Skulle han ta hennes liv, var det så han planerade. Det inre skenade, skräcken grep henne, rev.

  ”Snälla, gör mig inte illa”, kved hon.

  Ansiktsutrycket blev ett annat igen, han kom tillbaka till nuet, till henne.

  ”Jag ska inte göra dig illa, du ska ju bli mor till mina barn, det har vi ju planerat så länge jag kan minnas.”

  Kanske skulle hon prova nu, att tala att be honom släppa henne. Säga honom att han tagit fel, hennes blick följde hans, de blå ögonen kändes farliga. Som ett öppet hav, där man tilläts drunkna.

  ”Kent”, rösten var försiktig.

  Han svarade inte, satt bara och tittade på henne.

  ”Jag är inte den du tror, du måste förstå att det är något som blivit fel, jag heter Isra.”

  Han slog händerna hårt för öronen, ville inte släppa in ljuden, hennes ord. Isra, hon ljuger för honom det är ju Madelene och han blev så glad då han såg henne, förstod inte hur hon kunnat stå där utanför affären. All den tid som gått, alla blommor, alla ljus alla känslorna och så var hon där mitt framför honom.

  Hon hade svikit honom, låtsats vara död. Han kände ilskan bubbla upp inom sig, hur kunde hon göra så mot honom.

Mot honom av alla, de älskade ju varandra.

  Han försökte minnas, de körde i bilen, skojade som de brukade och sedan mindes han inget mera. Man hade sagt att hon var död, men han hade inte sett henne. Han hade legat som ett paket på ett sjukhus i koma och då han åter kom till sans, fanns det bara en gravsten att gå till. Alla blommor han köpt, alla ljus han tänt, alla tårar som runnit längs med hans kinder. Namnet han kunde läsa om och om igen på gravstenen och så fanns det ingen sanning i det alls. Hon hade stått framför mataffären och låtsas som om hon inte kände honom.

  Men nu var de tillsammans igen, han tittade på henne. Det var ju hon och hon satt och ljög.

  ”Du ljuger din jädra hora”, skrek han med hysterisk röst.

  ”Hur kan du ljuga om oss, att vi inte existerat. Du bar mitt barn, vi var lyckliga”, med tunnare röst fortsatte han ”Jag trodde vi var lyckliga, du sa ju att du älskade mig”.

Orden tog slut och åter slöt han sig i sina inre minnen, blicken tunnades ut och Isra satt helt tyst. Började förstå att något hemskt hänt med mannen framför henne och att han var vilsen, ensam och utan förmåga att förstå vad han gjort.

  Hon hade velat se en bild av kvinnan, hon måste vara mycket likt henne för att få en person att bli så här tokig, att föra honom över gränsen för att gå så långt som till att kidnappa henne.

Först nu förstod hon vidden av allt, hon skulle inte slippa fri mera, förstod det nu och kved till.

Såg i ögonvrån hur han ryckte till då han hörde hennes ljud.

Så vred han på huvudet och skrek åt henne.

   ”Tro för fan inte du kan sticka ifrån mig igen, alla tror ju att du är död i alla fall, alla har sett mig gå med blommor till din grav, alla har sett mig gråta och ligga där i förtvivlan. Tänk om de vetat att allt var en uppdiktad lögn. Hur kunde du?”

  Isra kröp ihop, rädd och fylld med en enda tanke att inte överleva det här.

  Kent som han hette var tokig i sinnet och hon förstod att han hellre skulle döda henne än förlora henne igen, för det var ju vad han trodde att det var igen för honom var det en upprepning.

 Vad mera kunde hon göra, just nu såg hon ingenting. Hon vågade inte ens röra sig. Ville inte att han skulle vara så arg, det kändes farligt och all hennes energi gick åt till att hålla sig lugn till det yttre och inte visa vad hennes inre egentligen uppvisade.
  Hon fick inte tappa gnistan, måste hålla sig lugn och inställsam, få honom att känna sig trygg.

  Det funkade med sex det visste hon så om de var den gyllene vägen som ledde ut så fick det bli så. För hennes del var det inte så farligt, hon hade ju egentligen testat både det ena och det andra och varit på bondage club med en väninna så det här var inte värre än det slaveri hon utsatts för där. De hade roat sig med att slicka på hennes tånaglar, tokiga små fetisister hon log vid minnet.

  Nej sexet skrämde henne inte, dessutom hade han gett henne skönare orgasmer än hon tidigare stött på i sitt liv så han kunde sina saker, om han bara inte varit så förtvivlat stygg, men det fick hon väl blunda för tills hon kom ut härifrån.

  Hon provade sig på att le mot honom, ett litet försiktigt leende.

  Hans ansiktsdrag slätades ut, blev mer finlemmade, han såg inte arg ut längre. ”Åh, Madelene så jag har saknat dig, förstod du inte det?”

  ”Jag trodde du dött”, fortsatte hon innan hon slängde sig om halsen på honom, hon låtsades gråta, svaga små snyftningar och han vaggade henne milt, höll henne intill sig.

  ”Lämna mig aldrig mera, för då kommer jag att dö”, han höll henne ut ifrån sig, strök handen över hennes ansikte, strök bort de tårar hon lyckats klämma fram.

Känslan av en lättare upprymdhet började fylla henne, hennes strategi funkade. Han föll tungt som en fura, hon hade vänt spelet och det var nu hennes spelplan de spelade på.

”Kom, lägg dig”, hon slog på sängen. ”Smek mig.”

  Han välte ned sin tunga kropp intill hennes, lät handen leta sig upp mot hennes hals och för ett ögonblick spände hon sig, men då han lät handen fortsätta smeka henne slappnade hon av. Hon lät det ske, skulle till och med försöka njuta av det.

 Han smekte brösten så bröstgårdarna skrumpnade och lät vårtorna ta form, känsligheten ökade och Kent rullade dem mellan sina fingertoppar ömsom ömt och ömsom hårt, hon kände hur det vibrerade i underlivet, njutningen som en varm skön känsla av välbehag fyllde hennes kropp.

  Hon strök med handen utmed hans resande kön, hörde honom stöna, lät naglarna spela över pungen, lätta drag för att ge tillfälle för kittlande rysningar av vällust. Han slappnade av, njöt och hon tog för sig.

Vad vore livet utan sex hann hon tänka innan han började smeka hennes klitoris igen, en känsla av elektriska stötar for genom kroppen, gjorde att hon nästan inte orkade hålla emot.

  ”Fortsätt så Kent, fortsätt”, hon kved, bad. Ville ha mera.

  Kan du inte lägga av dig kedjan med nycklarna, det känns så obekvämt när de skrapar emot huden, kallt.

  Han protesterade inte utan drog länken med nycklarna över huvudet, lät dem sjunka till golvet och fortsatte med sexakten.

  Nu var hon ett steg närmre friheten igen, hon kunde känna nyckeln med sin hand, fingertopparna touchade den då hon sträckte armen utanför bädden.

Hur skulle hon lyckas få honom ur balans nog att ta sig ut? Förtvivlat irrade tankarna samtidigt som hon fortsatte smeka honom.

  De blå ögonen tittade upp i hennes, mätte hennes blick, sökte kärlek.

Isra hann tänka, hur spelar man kärlek med ögonen?

  ”Är något fel Madelena?”

  ”Nej, varför frågar du det?

Ögonen höll hennes fastnaglade, rädslor av svek flackade förbi som svarta korpar, en hastig blick så var de borta igen och allt verkade lugna sig.

 Skulle hon klara av det här måste hon engagera sig mer i honom, ge honom mera känslor. Han hade behov av känslor.

  Hon gav ifrån sig små läten för att locka honom till högre höjder, allt var nu väl planerat inom henne, det byggdes på trygghet.

  Flykten var på gång, hon skulle ge sig av, befinna sig så långt bort från den här mannen hon någonsin kunde komma.

  Leendet som strök över hennes ansikte gav henne ett uttryck av tillfredställelse och Kent kände sig lugnare, kanske oroade han sig i onödan. Hon verkade ju glad över honom nu, snart kanske allt skulle bli som det varit mellan dem innan, han rös till. Innan allt det där, sveket som befann sig där i kändes och det kunde han inte neka till. Det gjorde ont att hon spelat död.

  När de båda kommit fick hon honom att lägga sig innerst, de vilade samman han lät huvudet ligga mot hennes bröst, lyssnade till hjärtats slag.

Hon levde igen, hon var ingen illusion.

Isra kände en kväljande motvilja mot mannen men strök ändå med handen över hans hår, fick honom att känna trygghet, värme.

  Det hade blivit morgon och solen tittade in, dränkte omgivningen av ljus, hon var övertygad om att han sov så sakta försökte hon glida ur sängen, vevade med fingrarna efter nycklarna men kunde inte känna dem. Hon stelnade till, de var borta. Hur?

”Är det de här du letar efter?”

I sin hand höll han kedjan med nycklarna, de hängde och dinglade, frestade henne.

Isra suckade tungt innan hon sa ”är det vad du tror om mig?” Hon lade till en sårad ton på rösten och fortsatte sedan, ”hur ska det någonsin kunna bli bra mellan oss om du misstror mig på det sättet?”

  ”Nej, hur ska det gå till?” frågade han sarkastiskt.

 Hans ansiktsuttryck var svårt att tyda, var det sarkasm. Men varför skulle det i så fall vara det?

Hon letade i tankarna efter svaret, men kunde inte finna någon förklaring till hans ombytliga beteende.

  ”Så, vad heter du?” Han inväntade svaret.

  ”Madelene, din dummer.”

  Han stirrade tomt på henne, synade henne och hon kände det som om han kunde läsa av hennes inre.

  ”Madelene säger du, hm ja jag vet att Jesus har uppstått från de döda, men jag har inget hört om Madelene. Har du?”

 Känslan av tomhet tog över, vad skulle hon säga nu? Skulle hon helt enkelt vara tyst?

  ”Nå, så du skulle ha kommit tillbaka från de döda?”, han tystnade.

Hon stirrade tomt på mannen, hans ansiktsdrag var som förbytta, hans blick var glasartad såg nästan febrig ut.

Isra kände hur håret reste sig på armarna, det kändes som allt med ens blivit farlig, hon visste inte längre hur hon skulle hantera situationen så sakta kröp hon samman ville göra sig liten, försökte hålla andan, kände hur han etsade fast henne med blicken sedan slätades dragen åter ut och dimman lämnade hans annars så klarblå ögon.

  Han drog henne intill sig, kramade henne hårt. Tryckte henne intill sig.

  Tankarna rusade fram, vad var felet på honom? Hur skulle hon ta sig ut härifrån? Skulle hon dö i det här rummet. Måste koppla av så han inte blir tokig igen, tänkte hon innan hon kände hur hans hand strök utmed hennes hår, ett raspande ljud uppstod och hon lyssnade spänt.

Åter igen började han smeka hennes kropp mjukt och behagligt och hon slappnade av lite. Kanske var han schizofren.

  Isra försökte komma på hur man agerar med en person som har en sådan sjukdom, skulle man följa deras tankar?

  Hon kände sig vilsen, lite rädd men beslöt sig för att följa hans speldrag en stund, kanske kunde hon locka honom att släppa ut henne, kanske fanns det fortfarande hopp om frihet.

  ”Madelene”, nynnade han ”Jag älskar dig.”

  ”Hmm”, var allt hon svarade, kunde bara inte förmå sig att säga att hon älskade honom.

  Han böjde sig ned och började kyssa hennes nacke, det pirrade skönt. Hon kunde inte hjälpa det men detta hade alltid varit något som gjort henne kåt och han bara fortsatte.

Hon njöt av hans beröring hur sjukt det nu än var, hon lät honom fortsätta. Kändes som ett beroende, viljan att känna mera bara växte sig starkare. Det sexuella spelet var där och hon ville spela vidare, tyckte om hur han berörde hennes kropp. Hon tog emot, blundade och lät sin kropp smekas av dessa stora och grova händer.

Han var helt klart en vanlig arbetare, hans händer raspade hennes hud på ett livligt uppväckande sätt det var händer som var vana att ta i, händer i hennes smak och de visste att föra sig.

Trevande sökta de hennes bröst, klämde, formade dem i händerna som om de vore en massa, en lera att göra något vackert av.

  Hon stönade till av njutning.

  ”Så du är lite kåt i alla fall”, utbrast han och småskrattade som om ingenting av det som hänt tidigare existerat i hans medvetande.

  Isra slappnade av och tog emot, tänkte att hon skulle kunna ha det så här för alltid, den sexuella delen var som i hennes innersta drömmar, så mycket bättre än den bondage hon utsatt sig för.

 Han händer fortsatte smekande sin upptäcksresa, letande över hennes mage ner mot venusberget och omedvetet böjde hon sig upp för att möta hans hand, för att leda honom in i den vattniga skrevan.

  Hon ville känna smekningarna, ville känna hur han drog fingrarna utmed sidan av hennes klitoris och fick den att växa till sig. Ville komma igen och igen.

  Alla hennes sinnen var spända, hon trevade efter hans könsorgan med handen, smekte ivrigt ville få den stor och stark, ville känna honom i sitt inre.

  Allt var en galen lek, en katt och råtta lek som de själva uppfunnit för att få spänning i vardagen.

En lek som de lät forma utifrån sina egna vilda behov, en lek av tillfredställelse där de gav uttryck för sina innersta sexdrömmar och där allt flöt samman i ett skrämmande behov. Deras manus var skrivet, rollspelet eggade dem och i morgon skulle de skriva ett nytt.

Ödehuset

 

©Tove Birkeland Brandt 2013

 

 Hanna satt i mörkret, skakade av rädsla. Ljuden hon hört hade skrämt henne och kanske, bara kanske skulle hon inte ha tittat på skräckfilmen innan hon gått för att sova.

  Ensamheten hon kände inom sig var tung att bära, allt det utanförskap hon alltid tvingades uppleva, att bemötas av elakhet från den yttre världen.

  Hela skoltiden hade hon varit mobbad och då hon fick ett jobb hände faktiskt det samma där.

  Så många gånger hon tänkt tanken på att ge upp.

Ge upp livet som egentligen borde ge henne allt, snabbt vände hon blicken mot väggen, tittade skärrat mot de otydliga skuggor som dansade över väggen. Hanna drog täcket tätare om sig, månskenet tillät trädens kronor att torna upp sig, blåsten utanför gjorde att ljuden förstärktes, trädens rörelser, skrapandet mot husfasaden det gjorde att håren reste sig utmed hennes armar.

Varför var hon ensam?

  Vad var det som gjorde att just hon, Hanna Gudmundsdottir var så annorlunda att ingen ville vara hennes vän?

Tankarna grävde i hennes inre, smärtade henne.

  Hon hade haft en väninna och de hade gjort allt tillsammans, det var länge sedan nu.

  De hade växt upp, glidit isär och tappat bort varandra. Rosita hade gift sig, fått barn och blivit mördad av sin make, stackars fina Rosita.

  Hanna hade sagt farväl till henne dagen då hon begravdes och nu var hon åter igen lämnad åt sitt öde, ensam utan en enda vän.

  Facebook hade blivit hennes räddning, det sociala i hennes liv fanns där ute.  Det var med dem där ute hon delade sina innersta tankar, med människor som hon egentligen inte visste någonting om, men de fanns där för henne, skrev på hennes vägg.

  Lyssnade, peppade och skickade fina meddelanden, lät henne vara med i gemenskapen, kanske för att de var som henne själv, kände det hon kände.

  Tankarna tog tag i henne, förde henne bort mot ödehusen.

  Ofta fantiserade hon om varför de stod tomma, vad det var som gjorde att de en dag stod öde utan ägare, eller kanske fanns det trots allt ägare.

   Väggarna som måste ha så mycket att berätta, hon kunde nästan höra dem viska sin historia när hon promenerade förbi dem då hon rastade Charlie.

Charlie som var av rasen Cairnterrier, var en ivrig liten krabat som ville gå ut ofta och som gillade att vistas i närheten av ödehusen.

  Bara i närheten av där Hanna bodde fanns det två stora hus, ett hade blivit mycket medtaget av väder och vind, men trots detta envisades det med att stå upp. Balkongräcket hade rasat samman i dagarna det hade hon sett under förmiddagens promenad.

  De träd som växte intill fasaden såg ut att gröpa sig längre och längre in mot husets vägg som om det försökte gripa tag i det gamla huset.

  En gång måste det ha varit mycket pampigt, det kunde skönjas av resterna av snickarglädje som prydde ingången, en liten altan med träbänkar.

  Charlie tryckte sig intill hennes ben och hon kunde förnimma hur värmen spred sig genom täcket.

  I sin fantasi byggde hon upp de karaktärer som en gång bott i villan, satte en ung dam att vila på farstukvisten, trädgården fylldes med äpplen. Röda och välsmakande, säkert var det Ingrid Marie äpplen.

  Kvinnan satt och sippade ur en mycket skir kaffekopp med rosa vildrosor målade längs med utsidan, hennes lillfinger hölls ut på ett elegant sätt och intill sig hade hon ett fat med en kaka som hon lät sig smaka av.

  I ett av fönstren kunde hon se en snabb glimt av en man, välklädd. En riktig herre och hans åsyn var egentligen inte vacker, han gav henne rysningar.

  Tanken fick henne att rysa till.

  Kanske var det han som gjort att huset stod öde idag.

  Vägen upp mot huset var kantad av stora stenar som numera låg lite här och där men som i sin era en gång måste sett mycket prydligt och vackert ut, ett rikt hem tänkte hon som hastigast.

  Ljuden från utsidan fick henne att återkomma till nuet, hon strök ömt med handen över terrierns luddiga päls och han vände sig om för att bli kliad på magen.

  Hon ville så innerligt veta vad som hänt i det stora huset, måste veta varför det stod tomt.

  Vad hade hänt där?

  Hade man dött och varit utan släktingar?

  Men var det inte så att staten ärvde i sådant fall? Tankarna hoppade som grodor i blött gräs, slipprigt och halt fortsatte de sedan en tanke hit och en dit.

  Så många gånger hade hon stannat till där utanför huset med Charlie, tittat ingående mot fönstren där man fortsatt kunde se de skira spetsgardinerna pryda rutornas insida, som att huset lämnats i all hast.

  Det gav en känsla av att något hemskt skett där inne i huset, som att någon rusat därifrån och inte kunnat ta med sig sina saker. Kunde det vara så?

  Hon huttrade till lite, en frusen känsla tog sig in i hennes kropp.

  Hon behövde stiga upp och kissa så hon vek täcket åt sidan och tog sats för att hoppa ur sängen, fantasin skenade igen.

  Kanske skulle en hand gripa tag om hennes fotled, kanske fanns det någon under sängen.

  Hon fnissade åt sin egen dumhet.

  Charlie spetsade öronen och satte sig ivrigt upp, kanske skulle han få något gott av matte, snabbt följde han efter.

  Hanna kunde höra hans klor mot parkettgolvet, små pickande ljud som uppstod då han försökte följa hennes raska steg.

  Hon kände sig hungrig, kanske skulle hon passa på att breda sig en smörgås efter toalettbesöket.

  ”Sitt, vänta där”, sa hon milt till den plirande jycken som stod med viftande svans och tittade uppfodrande på henne i förhoppning om en godbit.

  Hon smet in genom dörren, handen kände efter ljusknappen och fann den, det blixtrade till som hastigast och sedan gick lampan.

  ”Förbannat”, skrek hon irriterat och trevade efter toalettrullen. Nåja får jag väl byta i morgon, tänkte hon på sin väg ut.

 Charlie satt kvar på samma fläck som han lämnats.

  ”Kom då”, sa hon och klappade utmed sitt ben vilket medförde en glad och livlig dans så att köksmattan for i en hög när de anträdde rummet. Med vana rörelser drog hon rätt den igen med foten, öppnade kylskåpet och tog fram ost och smör.

Trevade med handen efter ett par köttbullar i den lilla öppnade plastförpackningen för att ge Charlie hans belöning.

Hon tog ut mjölkförpackningen och satte en gryta på spisen, det skulle bli choklad och smörgås.

  Golvet kändes kallt under hennes fötter, stugan var inte så bra isolerad inte i golvet i alla fall och hon visste om det men hade inte råd att bryta upp dem och renovera trots att hon visste att det borde göras.

  Blåsten tilltog och från kåpan till vedspisen kunde klapprande ljud höras då vinden gjorde att spjället rörde sig, obehagskänslan tilltog igen.

  Hanna skakade på huvudet åt sig själv.

  Vad hade hon att vara rädd för?

  ”Jaa du Charlie, vad skulle matte göra utan dig?”

  Som på en given signal svarade hunden, ”Woff woff” och hon passade på att lyfta upp honom i knät, burrade in ansiktet i hans mjuka päls och glömde för en stund allt i sitt liv, ensamheten som annars gnagde inombords var borta helt.

  ”Nej, kompis sängen”, sa hon och reste sig efter att ha släppt ned den småvilda tussen på golvet, greppade fatet och muggen för att ställa dem på diskbänken.

 

  Åter flög tankarna likt fria undulater på sin egen inre resa mot ödehuset och dess invånare för att fortsätta sin historia.

  En tid som svunnit, någonstans långt borta i drömlika skiftningar kunde hon åter se den kvinna som satt i viloläge på farstutrappen, med sin rosenprydda kaffekopp i skiraste porslin.

  Kläderna var så vackra, en vit blus med spetsar, en lång klänning med ett snörliv som prydde hennes smala midja. Håret var uppsatt i en perfekt knut.

  Vad var det för bilder hon såg inom sig?

  Var det som hennes mor alltid sagt henne, att hennes fantasi var på tok för livlig, nåja den bröt ju hennes ensamhet och det fanns då ingen som tog någon skada av att hon hade den.

  Kanske kunde hon skriva en bok om allt det hon såg, en vacker kärleksroman som utspelade sig i det gamla ödehuset, ansiktet sprack upp i ett omedvetet leende.

  Det var väl någon mening med de bilder hon fick i sitt inre, en orsak måste det finnas för att dessa kom henne så väl till pass, mer än bara för att bryta hennes ensamhetskänslor.

 

  Kvinnan reste sig upp, satte ifrån sig koppen och en flicka i slitna kökskläder kom ut för att hämta den. De var nog välbärgade då de hade råd att hålla sig med tjänare, tänkte Hanna då hon åter kröp upp i sängen där hon fick mota bort Charlie med fötterna för att få plats själv.

  Väl nedbäddad fortsatte hon se hur kvinnan sakta gled ned mot gräsmattan i solskenet, hon gick mot äppelträden, grep ett av de kraftigt röda i sin hand och med en smekande rörelse knäckte hon av det från sin stjälk och lät sig sedan smaka. Äppelsaften rann utmed hennes haka och hon strök med handen över hakan för att få bort den.

  Mannen hade flyttat sig från det inre rummet och stod nu ute på trappen och tittade på henne, han lyfte upp något ur sin västficka tittade nedåt och då såg Hanna guldrovan som vilade i mannens hand.

  Hon slogs av att det var som att se en film, med en händelse från tidigt nittonhundratal eller var det slutet av artonhundratalet.

  Var han en brukspatron kanske? Det fanns ett gammalt järnbruk i närheten.

  Allt var så verkligt och Hanna måste faktiskt fundera på om hon börjat bli tokig på riktigt.

  En kraftig önskan om att få se huset från insidan grep henne, kanske skulle hon och Charlie ta en promenad i morgon och titta in. Ingen kunde väl ha något emot att de kikade?

  Huset stod ju bara där, övergivet och ensamt som henne själv. Kanske var det just det som länkade samman dem.

  Mannen stegade ned för de små trapporna och tog så sedan några lugna kliv mot kvinnan, han greppade hennes arm och bjöd henne att följa honom på en promenad.

  Hon log, ett vackert leende, kvinnan var mycket vacker. Vita tänder, en perfekt tandrad, slät hy vilket gav Hanna en känsla om att hon bar på ungdom och oskuldsfullhet.

  Klänningen frasade då hon gick, smekte marken. Hanna våndades över att den skulle komma att bli lortig i fållen.

  Någonstans inifrån huset hördes ett krasande ljud och Hanna stelnade till, vågade inte röra sig.

  Hade någon tagit sig in hos henne?

  Hon lyssnade efter steg, men det kom inga. Kanske inbillade hon sig bara, så måste det vara, det var fantasier.

Ögonlocken som blivit allt tyngre började dra sig samman och tröttheten slet i hennes kropp trots alla fantasier som härjade likt en krigshär i hennes hjärna.

  Charlie låg helt stilla intill hennes ben och värmen från den lilla hunden spred sig så skönt till hennes kropp att hon helt enkelt somnade till sist in i ett drömepos, en värld full av vänner, fester och gemenskap.

En värld i vår tid.

 

 

 

 

 

*

 

 

 

Förmiddagen bjöd på solsken som trängde in genom de fördragna gardinerna.

  Hanna sträckte på sig, vek undan täcket och Charlie kom snabbt emot henne, helt uppenbart hade han allt redan försett sig med frukost, själv kände hon hur det kurrade till i magen, slängde fötterna över sängkanten och blev sittande för att klä på sig.

  Huset kändes en aning köldslaget innan hon fått på sig kläderna, kanske skulle hon tända vedspisen när hon kom ut i köket.

  När hon hasat sig ut i köket uppenbarade sig klirret från gårdagen, det var altandörren som gått upp i vinden och en av de sex små rutorna hade gått sönder.

  ”Förbannat”, utropade Hanna mycket irriterad över att ett av de gamla glasen brustit. Chansen för att en glasmästare hade något glas som påminde om detta var väl lika med noll eftersom detta var av samma ursprung som hennes gamla stuga.

  Nåja, får väl göra det bästa tänkte hon när hon greppat sopborsten för att sopa undan skärvorna.

  Charlie hoppade förbi henne ut i trädgården för att kissa ifrån sig lite.

  Hanna stegade mot diskbänken för att fixa frukost, fick bli flingor och mjölk idag, lättvindigt och sedan en promenad bort till ödehuset, hennes beslut om att ta sig en titt inuti huset låg fast i hennes sinne.

  Allt var lika klart idag som innan hon lagt sig att sova dagen innan, spänning,  kroppen som var fylld av förväntningar, kanske kunde hon åka till biblioteket för att se om de hade något om huset eller sätta sig ned med Internet för att leta själv. Hon beslöt sig för det sistnämnda, det var mindre besvärligt och ja hon kände sig ju i alla fall inte bekväm med att sitta på biblioteket ensam.

  När man väl fastnat i ensamhet är det svårt att ta sig ur det, tänkte Hanna med ett visst mått av skärskådning.

 

  ”Hörru, min lilla hårboll, kom dig in nu”, ropade hon efter Charlie som dök upp alldeles jordig om nosen.

  ”Ajabaja, har du varit och rotat i blomlandet, det vet du ju att du inte får göra”, bannade hon hunden innan hon stängde dörren.

  Snabbt diskade hon bort det som samlats på diskbänken och stegade sedan vidare mot ytterdörren, häktade på sig jackan som hängde på kroken och satte fötterna i de blommiga gummistövlarna.

  Hon hade förälskat sig i dem direkt hon sett dem, fånigt kanske men ja det var hon.

  Charlie såg för tillfället ut som en modell större studsboll, då han hoppade ivrigt upp och ned från samma fläck. Hanna sträckte sig efter kopplet och knipsade fast det i hans blå halsband som prytts med små blingbling pärlor i olika färger.

  Hon log åt sin fåfänga.

  Väl ute travade hon på i rask takt för att komma så snabbt hon kunde bort till ödehuset.

  Charlie visade förväntan inför det som skulle komma att hända, det syntes på hans spetsade öron, säkerligen smittad av Hannas egna känslor.

 Hon raskade på stegen uppför backen mot huset, tittade på de omkullvräkta stenarna som kantade den lilla vägen, grindstolparna som talade för att det en gång funnits en grind här och fantasin började åter ta form.

  Snart stod hon på farstutrappan eller det som fanns kvar av den, lyfte varsamt upp Charlie i sin famn, rädd att han kunde skada sig då huset var i sämre skick än en första anblick gett sken av.

  Hon kände på dörren och den gav efter med ett gistet nästan lite knarrande ljud, det hängde en gammal stickad tröja på en krok innanför dörren full av hål som råttorna troligen mumsat på för att få material till sitt bo.

  Golvet såg helt ut men täckt av ett tjockt lager damm och Hanna vågade sig längre in. 

  Hon steg in i köket, fönstren hon tittat på från utsidan hade vackra spetsgardiner och det stod prydnadssaker i fönstret. I bortre hörnet av rummet stod bord och stolar, en kaffekopp med rosa rosor låg krossad på golvet.

  Det var samma kaffekopp Hanna sett i sina inre bilder och det gav en känsla av att hon varit här tidigare, en länk som svetsade henne samman med människorna här.

  Tröjan i hallen tänkte Hanna, den stämde inte alls med det hon visste, fel stil och fel århundrade.

Dammet virvlade runt och Charlie nös flera gånger så hon blev alldeles våt i ansiktet.

  ”Såja, sa hon lugnande, vi ska snart gå hem igen”, men nu hade nyfikenheten tagit över inom  henne. Hon måste se vad som fanns i huset.

  En stängd dörr, Hanna forcerade dörren och tog sig in i en stor sal, här stod trasiga fåtöljer utmed fönstret.

  Hon skakade på huvudet, det här var fel. Vad gjorde de här möblerna här inne?

  Sakta närmade hon sig en gammal byrå, öppnade upp lådorna en efter en och i den sista fann hon en bild på en familj som stod framför huset i dess glansdagar. Huset hade varit mycket vackert och den bestämde mannen som sett ut som en Brukspatron fanns på bilden men såg ut som en tjänare, kvinnan stod bredvid honom i en gammal lappad klänning och tryckt intill henne stod två små barn och höll ett krampaktigt tag i kjolen.

  Hanna behöll fotot i sin hand och gick för att se resten av huset, inom sig kunde hon höra en röst.

  ”Hjälp mig att finna min mamma.”

  ”Hörde du det där Charlie?”

  Den lilla hunden tryckte sig skrämt intill sin matte uppenbart hade också han känt det kusliga som nyss skett, en svag röst som bröt igenom tystnaden.

  Nästa rum hon gick in i var täckt av damm och helt orört, en barnsäng stod i mitten av rummet, gamla leksaker låg på golvet, slutsatsen hon kom fram till var att det funnits en liten pojke här en gång eftersom det stod träbilar på golvet. Det såg ut som om tiden stannat mitt i en lek, hon fick en känsla av att någonting otäckt hänt här inne.

En krypande känsla intog hennes kropp och obehaget ville inte släppa. Det blev plötsligt tungt att andas, kanske var det dammet hon vadade igenom. Hon intalade sig i alla fall att det var så, ville hålla sig lugn för att kunna se resten av huset.

  Ödehuset förföljde henne dag som natt, hon måste veta. Hon lämnade stora märken efter sig då hon gick över golven, varje steg hon tog lämnade ett fotavtryck. Hon måste se det rum där mannen stått och tittat mot henne under gårdagens bildsekvens.

  En tung dörr höll rummet stängt, hon tryckte ned handtaget och dörren gled förhållandevis lätt upp och visade rummet i hela dess prakt.

  Rummet var fyllt av möbler, ett stort skrivbord, gamla rustika böcker som fyllde upp den praktfulla bokhyllan utmed väggen. Det såg ut som att någon fortfarande bodde här inne, men dammet avslöjade att det lämnats åt sitt öde.

  Fönstren hade flortunna gardinlängder men i övrigt var det tomt, i skrivbordsskivan satt en stor yxa.

  Hanna möttes otvunget av en känsla som gav henne panik, hon ville skrika, men egentligen visste hon inte alls varför rummet framkallade denna känsla inom henne, det satt en yxa helt onaturligt inslagen i skrivbordet men den berättade ju inget. Kanske hade man helt enkelt velat förhindra någon att ta skrivbordet.

 Inom sig upprepade Hanna, andas in, andas ut. Det lugnade och hon gick längre in i rummet, drog ut en bok ur bokhyllan, bläddrade i den, fångades.

  På bilderna fanns familjen, huset och de syntes på samma sätt som på fotot hon höll i sin hand, de såg så fattiga ut där de stod. Kvinnan såg inte glad ut längre, det såg ut som hon gråtit.

  Hur kunde historien skilja sig så ifrån det som hon sett dagen innan?

  Huset gav henne känslan av att vara under uppsikt, Charlie ruskade otåligt på sig i hennes famn men hon höll honom i ett stadigt grepp, vågade inte släppa taget.

  Nu förbannade hon sin nyfikenhet, rädslorna började fånga hennes inre, fantasin skenade iväg.

  Hon kände det som hon skulle dö här inne. Hade någon dött i huset?

  Barnet, hon hörde barnet ropa på sin mamma igen. Det låg en förtvivlan i rösten, ändå visste hon att det inte var möjligt. Huset var öde, här fanns ingen mer än hon själv och lilla trasselsudden i hennes famn, ändå hörde hon det lilla ropet, det susade liksom i huvudet på henne.

  Känslan av att vilja gråta tilltog inom henne, allt sedan hon klivit in i huset hade hon känt en vaksam gråtmildhet vila över sig som ett täcke fyllt av sorg.

  Helt plötsligt längtade Hanna ut till solen, trädgården och friheten. Charlie var vaksam, gnydde lätt vilket gjorde henne än mera orolig.

  Hon skyndade tillbaka mot dörren, men då hon gjorde det small den igen av sig själv, Hanna skrek rakt ut, sprang skräckslagen sista biten mot dörren innan hon lyckades lägga handen mot handtaget och dörren gled upp lika lätt igen som den gjort då hon först tagit i den.

  Ett lättare hysteriskt skrattanfall grep tag om henne och hon klarade inte stoppa det, skrattet klingade i hela huset, kändes fel, men det här var hennes ventil för rädslorna.

  Hon lät det komma, kände lugnet ta över bit för bit.

  ”Herregud Hanna du är hopplös”, talade hon förmanande till sig själv samtidigt som hon slank ut genom ytterdörren, mot den soliga gården som välkomnade henne.

 Stegen tog av mot de gamla popplarna som stod där med grenarna fyllda av mossa, visade hur vanskötseln inträtt, de var vilda numera och hade spridit sig över hela gården. De påminde om videträd, men bladen var liksom trekantiga.

  Äppelträden bar fortfarande blom trots sin gedigna ålder, men om det fortsatt skulle komma äpplen på dem ja det visste hon inte, hon tittade upp mot grenarna och kunde se hur bin gjorde sitt jobb med befruktningen.

  Hon fortsatte vandra runt i den vildbevuxna trädgården, släppte ned Charlie för att ge honom en chans att springa av sig lite, den lilla stackaren hade blivit minst lika orolig som hon själv där inne i huset och kunde sannerligen behöva röra på sig.

  Hon drogs mot baksidan av huset, där såg hon stora rosenbuskar torna upp sig, ljudet från vatten kunde höras och hon följde ljudet för att se vart det kom ifrån, bakom rosenbuskarna rann en liten bäck med porlande friskt vatten. Marken sluttade ned mot ett gammalt hus, kanske var det ett uthus eller hade någon bott där en gång.

  På husets gavelsida stod en stor gravsten med texten ”här vilar de.”

 Hanna tyckte det gav en känsla av någonting makabert över hela situationen, vilka är de?

  Varför hade huset lämnats åt sitt eget öde, hur kom det sig att det blev ett ödehus?

I fantasin fanns det många förklaringar, men vad var sanningen? Vad hade utspelat sig på denna gård?

Vilka var personerna på kortet som hon tagit inifrån husets byrålåda?

  Om de flyttat ut varför lämnades i så fall möblerna kvar?

  Så många frågor och så lite svar.

”Charlie, kom nu så ska vi gå hem”, ropade hon men han svarade inte hon ropade igen, ”Charlie, kom då gubben.”

  Sist hon tittat efter honom hade han satt av mot det lilla huset som låg nedanför bäcken så hon styrde stegen ditåt, tittade efter honom och ropade men inget skall till svar. Det här var inte likt Charlie, nu blev hon faktiskt rädd.

  Hon sprang nedför backen, trillade omkull, reste sig upp igen och fortsatte.

Hon hörde Charlie gny, ett svagt gnäll sedan såg hon att han låg i botten av en grop som varit täckt med ett trälock någon gång tidigare eftersom resterna fortsatt fanns där.

  Det som höll honom sällskap i gropen fick henne att stelna till av skräck, långt där nere låg det benrester och från vad visste hon inte, var det här de? Hur skulle hon nu kunna få upp sin lilla vän ur gropen utan att ha någon stege, hon såg till sist en gammal trästege under huset, men var osäker på hållbarheten, den verkade sannolikt ganska gisten, men hon måste prova.

  Var detta en varggrop? Eller kunde det vara en grav, hade de som bott i huset slutat sina liv i gropen?

  Hon talade lugnande till Charlie, men mest var det nog för att hålla sig själv lugn på sin väg ned för att hämta honom. När de kommit sig upp ur hålet skulle de ge sig av hem igen, det var ett som var säkert.

  Hanna tänkte på alla böckerna som stått uppradade i bokhyllan, vem hade gett upp dessa och bara låtit dem stå?

  Ödehuset hade gripit tag om hennes inre och hon var nu fången i dess historia, måste helt enkelt forska fram sanningen även om den skulle uppenbara sig som helt ointressant. Det hade blivit ett kall.

  Hon lyfte upp Charlie på kanten av gropen och kom själv efter strax inpå och precis vid sista avstampet på stegen så brast pinnen, lycksaligt nog hade Hanna redan lyckats häva sig framåt i det ögonblicket så hon blev hängande på kanten, men lyckades kravla sig sista biten upp.

  Hon tittade ned mot gropen igen, benresterna påminde henne om människoben. Kunde det vara det?

 Ryggtavlan fick mota bort de vilda demonerna som uppstått inuti hennes huvud, hon skyndade på stegen för att komma bort från ödehuset, trädgården och hemligheterna som gömde sig där. Upplevelserna hade varit nog för nu och klockan hade rusat så det var hög tid att komma sig hemåt för att laga till lite mat.

  Hon kopplade åter Charlie som snällt gick vid hennes sida, glad över att ha räddats ur gropen, hon vände sig om och tittade upp mot huset ännu en gång och kunde åter igen se paret stå där på farstutrappan för att vinka av dem då de lämnade gården, som om de varit kära gäster som kommit på besök.

 Höll hon på att bli tokig, eller vad var det som skedde med henne. Hon joggade sista biten hem, öppnade dörren och steg in i värmen, drog av stövlarna. Charlie var glad att slippa fri igen och störtade mot köket och matskålen.

  ”Tänk ändå om matte fick ha det så lättvindigt för att få sig lite mat”, sa hon och skrattade hjärtligt åt den lilla terriern som nu inte bemyndigade henne med minsta blick utan stod fullständigt upptagen av sin matskål.

  Med en suck, slog hon på strömmen på sin laptop, loggade in och gick sedan för att laga middagen, fick bli någonting enkelt idag. Korv och makaroner med lite ketchup, nåja kanske inte så sexigt men det mättar ju.

  Hon la fotografiet framför sig vid datorn, funderade på möjligheterna runt söktermerna hon skulle använda vid sin sökning på nätet.

  Kanske skulle hon söka tidningsartiklar, det stod faktiskt någonting på fotografiet, men det var så svagt att Hanna fick rota fram ett förstorningsglas för att ha möjlighet att se vad det stod. Det var ett årtal och förmodligen fotografens namn, åretalet var nittonhundraett.

Hanna slog in årtalet samt ortsnamnet för att se om Google kunde ge henne några svar, hon scrollade sida upp och sida ned och höll nästan på att glömma bort makaronerna som stod på spisen och kokte samman till en klisterliknande koncistens. Hon hällde upp dem i ett durkslag och försökte spola liv i dem, sedan hällde hon upp dem på tallriken och la upp korvbitarna hon stekt, tallriken tog hon med sig till datorn.

Långt ned på sidan fyra såg hon en liten länk om ett brutalt mord på orten, ett klick och hon var inne. Ivrigt läste hon det som fanns att tillgå, en familj hade utplånats helt. Ingen greps för dådet och egentligen hade man ingen klar bild av vad som skett, man trodde att det var en luffare eller nasare som kommit till deras hem och tagit deras liv i blint raseri då han körts på dörren.

  Det saknades ett barn och man hade letat under lång tid, men utan att någonsin finna den lilla pojken, spekulationer hade ägt rum om den kringresande tagit honom med sig, men svaren uteblev och fallet lades ned.

  Hanna rös till, det var som om hon frös till is inombords, tårarna rann utmed hennes kinder och hon förstod att det var läge att höra av sig till polisen, hon kunde ju inte låta resterna från den lilla pojken ligga där utan att säga någonting. Frågan var väl bara vad hon skulle säga.

  ”Hej, jag heter Hanna, bla, bla, bla jag har funnit ett lik eller benbitar från ett barn som dog nittonhundraett.” Hur hon än försökte kändes det så otroligt löjligt och obekvämt nästan så att det vilade lite Vi fem över hela historien.

  Hanna samlade mod, slevade in makaronerna, pratade med Charlie sedan sträckte hon sig efter hemtelefonen och ringde 112.