Erotisk Novell- Marielles våta dröm

Marielle hade lagt sig ned i det vajande gräset.  Det luktade av ängsblommor och fjärilar kom lekande förbi hennes ansikte.

  Hon knipsade av ett grässtrå. Ett ax, stoppade det i munnen och tuggade. Tittade upp mot molnen som rörde sig i en vag hastighet. Solen värmde.

  Hennes kinder hettade och hon visste inte om det var från solens strålar eller från de inre känslor som gav sig uttryck i hennes kropp. En ilande känsla hade slagit rot. Hon lät händerna sakta smeka över sin kropp. Drog upp tröjan och smekte de små toppiga brösten. Njöt.

  Hon hade alltid drömt om att ligga så här. Drömt om att man skulle ertappa henne i hennes lidelse. Se på henne, vilja ha henne.

  Nu låg hon här på ängen och njöt av sina fingrars underbara klaverspel då de spelade över hennes kropp, kände hur det savade till i underlivet. Blundade, gav sig hän.

  Sakta knäppte hon upp shortsen, drog dem nedåt. Lät fingret ta en ritt ned mot vulvans upphöjning, leta sig in i skåran och smeka ömt på klitoris. Ett stön undslapp hennes läppar.

 Det var så skönt att hon inte längre kunde ligga stilla, hon vred sig upp mot fingret. Ville känna mera. Ville komma.

  Tänkte så på mor och far. Om de hade sett henne nu skulle hon låsas in. Deras kristna syn förbjöd henne denna njutning, den var en synd. En synd som skulle straffas.

  Hon skrattade till och tänkte, ”om ni bara visste.”

  Hon lät även den andra handen vara med i leken. Lät sig berusas av känslorna som brusade runt i hennes kropp, att sex med sig själv kunde vara så skönt, det bubblade i hela kroppen och sinnet lättade. Flög som fåglarna en sommardag, kvittrande, fritt.

  Hon böjde sin kropp upp mot handen, krävde mera. Ville mera.

  Sommarvinden smekte hennes hud som knottrades lätt, bröstvårtorna som stränade och drog sig samman som små alptoppar. Alldeles mörkröda. Så vackra.

  Hon var vacker.

  Hon kände hur hon närmade sig klimax, några fler beröringar så skulle hon komma. Ville skrika. Skrika högt men bet sig hastigt i läppen så ingen skulle höra henne, sedan kom hon i en explosiv orgasm. En känsla som förvandlade kroppen, kastade henne bortom all sans. Skönt. Det var verkligen underbart att ligga här och förflyttas till det hettande paradis som uppstod i kroppen. Hon gav klitoris ännu ett par smekningar.

  Kroppen skälvde, tog henne ut på ännu några vågor innan det hastigt mojnande och försvann.

  Förnöjt, låg hon kvar i det höga gräset som kittlade henne, ömsom stack hennes hud. Ett leende. Öppnade ögon, gröna ögon som tittade upp mot skyn. Leende läppar.

  Håret böljade sig om hennes huvud. Det liknade änglars vingar, en vacker axblond färg. Hon var naturligt blond.

  Hade fått lite sommarfräknar i ansiktet. Charmigt tyckte många. Själv hatade hon dem. Hennes läppar var fylliga och hade en vacker rosa nyans utan vare sig läppstift eller läppglans. Ansiktet var avlångt men på något sätt fylligt och gav henne ett romantiskt utseende.

  Måsvingarna brukade hon raka så att de separerades, ögonbrynen trilskades med att växa samman. Men det hade de inget för.

  Marielle kände sig trött, slöt ögonen. Kände något krypa på henne och kastade sig upp då hon såg att det var en spindel. Hastigt viftade hon med händerna för att få den att försvinna, drog upp byxorna igen. Borstade av sig gräset i det samma som hon hörde sin mors klingande stämma ropa hennes namn.

  ”Marielle, Marielle.”

  ”Här, kommer.”

  Skuttande for hon fram på åkern, små lätta men hoppande steg för att ta sig snabbt framåt.

  ”Vi ska äta”, sa hennes mor med en stämma som nästan lät lite sur.

  Säkert för att hon hållit sig undan, Marielles tankar vandrade iväg.

  Man ansåg att hon skulle jobba hela tiden, hjälpa till. De kallade henne odugling bakom hennes rygg. Marielle ruskade av sig den negativa känslan som detta gav. Det var ju hennes liv.

  Nog styrde hon väl över sitt eget liv. Hon skulle flytta. Rymma.

Finna drömprinsen.

  Faderns stämma väckte henne ur dagdrömmeriet. ”Tvätta händerna:”

  Hon nickade som svar och ilade mot tvätthon för att tvåla in sig.

  Varför var dom alltid så griniga ?

”Du kan väl ta och hjälpa din mor med sysslorna. Det vore väl inte för mycket begärt att du gör någonting annat än ränner runt”, muttrade fadern.

  Marielle suckade. Så var det igång igen.

  Bråk, dessa ständiga bråk. Hon kände sig trött.  Ville inte mera nu. Hon var myndig. Hade rätten att välja själv.

  Kände sig som en fånge i deras hem. Kvävande mörka känslor som tog över i hennes liv. Enda bandet var ju att de var far och mor. Känslorna fanns inte där, hade egentligen aldrig funnits.

  De talade inte med varandra. De kramades inte. Ingen beröring alls.

  Marielle tyckte om att beröras, men de var kalla. Hårda, det var en skam.

  ”Stå inte där borta och pjoska, sätt dig”, fortsatte fadern.

  Hon skyndade mot bordet och slog sig ned, tittade med frånvarande blick. En sommarbukett prydde bordets mitt.

  Hennes mors verk. Den var fylld med blåklockor, förgätmigej, hundkex, små rosa blommor som hon inte visste namnet på och prästkragar så klart. Hon fäste blicken på en av prästkragarna och räknade inom sig. Rymma, stanna, rymma. Det sista bladet sa åt henne att fly.

  Nu visste hon, att fly var det enda rätta.

  Modern sträckte henne en tallrik fylld med mat. Inte ens mat får man lägga upp själv, kanske man skulle ta för mycket, tänkte Marielle.

Med sänkt huvud tittade hon mot tallriken, gröna bönor, sås, stek och två små kulpotatisar låg utspridda på den gamla naggade kökstallriken.

  Vilket jävla fult porslin. Grått och uttjänt. Kan de inte unna sig det minsta lilla, tänkte hon innan hon stack gaffeln i den lilla potatisen som rullade undan och fortsatte ut på bordet.

  ”Bordsskick”, ropade fadern raskt och slutade äta sin mat.

  ”Förlåt, det var inte meningen. Potatisen rullade iväg”, försökte hon förklara i det samma som hon reste sig för att hämta disktrasan.

  ”Har du letat upp något jobb för sommaren?”

  ”Nej far, jag har ett jobb men just nu har jag semester.”

  ”Semester”, fnös fadern föraktfullt. ”Det har du väl jämnt.”

  Modern tittade med beklagande ögon på henne som för att be om ursäkt för fadern, men tyst. Hon visste. Behövde själv en semester. Men gud förlåte henne att tänka så.

Alla fortsatt sedan att äta i tysthet som att inget hänt vid det lilla köksbordet.

  Marielle kände tårar tränga på inombords. Varför hatade de henne?

  Allt hon hade var sina våta drömmar, de gav henne liv. De gav själen positiv energi. Hon drömde sig bort till känslan på åkern innan hennes mor ropat in henne.

  Befrielse, ett ord för allt hon kände.

  Hon smålog utan att inse det.

  ”Vad är det som är så trevligt?” Moderns nyfikna stämma med ett uppfodrande om svar.

  ”Vad?”

  ”Du log, vad är det som är så kul?” Modern försökte konversera, men Marielle slöt sig genast.

  ”Inget, det var inget.”

  Gud måtte hon slippa detta snart. Hon måste bort, bort från dem och deras galna bojor. Kände sig som en oskriven slav i deras hem. Så mycket förväntningar, så mycket måsten. Tvång. Allting byggde på tvång.

  När hon hade sällskapat med Fredrik, hade de varit så nedlåtande att han till slut gett upp och dragit sig bort från henne, trots att han bedyrat att han älskade henne. Marielle hade sörjt detta länge. Hans glada skratt, hans roliga berättelser. Hur de kramat om varandra, deras kärleksmöten.

  Hon saknade den fortsättning hon trott skulle komma, men som förvann genom föräldrarnas försåt.

  Det var ju inte så att hon bodde inne hos dem, hon hade tagit över lillstugan som en gång i tiden varit en drängbostad. Inrett den efter bästa förmåga. Skapat ett hem.

  Men föräldrarnas gudstro tog över allting och de hade krävt mer eller mindre av Fredrik att de skulle gifta sig.

  Fredrik var inte mogen för ett sådant beslut så han bröt upp. Sist hon hade sett honom var då hon varit in till staden. Han hade gått arm i arm med en vacker flicka och de hade tittat förälskat på varandra.

  Nåja, tänkte Marielle min tid kommer.

  Hon tittade ut genom köksfönstret som skulle må gott av en riktig tvätt, det var lika grått som miljön här inne i köket. Fattigt inrett, då överflöd var en synd enlig föräldrarna. Man skulle inte vräka sig och i Guds rike skulle man oavsett inte få ta med sig ägodelarna.

  Obemärkt skakade hon på huvudet, allt kändes så vridet. Livet var inte värt att leva, inte om man tvingades leva det på hennes föräldrars villkor.

  Fadern harklade sig och tog åter till orda. Tydligen hade han suttit och grunnat på semester ett tag. Han fnös, ”Semester, det är att de lates otyg.”

 ”Far jag vet vad du tycker. Men det är mitt liv och jag har semester för att vila mig så jag orkar jobba de övriga elva månaderna på året.”

  Nu såg hon hur kinderna snabbt färgades röda i faderns ansikte. Hon var inte i god dager efter att ha sagt emot honom.

  ”Det är emot Gud att ta sig så lång vila. Det är en synd”, nästan skrek han innan han hastigt reste sig upp från bordet och stormade ut ur stugan.

  ”Marielle, du måste ta det varsamt med honom”, förmanade modern henne.

  ”Varsamt”, svarade Marielle nästan frågande. ”Jag har alltid varit varsam, men nu räcker det. Ni lever ert liv och jag lever mitt.”

  Marielle kände sig fruktansvärt arg. Kränkt.

  ”Jag ger mig av i kväll.”

  ”Varför det? Vart?”

”Vet inte, bara jag slipper kvävas här längre så blir det bra”, svarade hon med en snäsig ton.

  Modern vände sig mot diskhon och började veva runt med diskborsten. Det skvalpande ljudet tog över i rummet och Marielle lämnade henne stående där. Deras konversation var över.

  Väl ute kände hon energin återvända till hennes späda kropp. Hon stegade raskt emot den lilla stugan som så länge varit hennes hem.

  Fast besluten om att nu skulle hon packa en väska och ge sig iväg. Vända barndomshemmet ryggen och förverkliga sina innersta drömmar. Drömmar om det fria livet, sex, fester, njutning.

  Väskan var välfylld då hon åter stod vid dörren och med lätt tårad blick sa adjö till bostaden. Kroppen spritte till av förväntning.

  På nätet hade hon haft kontakt med en rar man en längre tid, de hade talat om saker som hon aldrig vågat göra med någon tidigare. Han skulle ta emot henne, det hade han sagt. Om hon valde att komma och nu valde hon att göra det.

  Hon öppnade ytterdörren, backade ut. Ställde ned väskan och låste omsorgsfullt dörren för att sedan lägga nyckeln i den dalamålade träskon som satt på väggen alldeles intill dörren.

  Fåglarna kvittrade, kanske sjöng de en serenad för henne, firade att hon fattat mod. Hon tyckte om tanken.

  Hon fattade väskan och började gå. Svor inom sig, över det faktum att hon inte lyckats ta sig ett körkort. Men fadern hade ju ansett att detta inte var för kvinnor, så det skulle bli en bussresa. Men hon var ju van vid detta, besökte ofta biblioteket och det var där hon lärt sig använda internet och datorer. Tack och lov för datorer, tänkte Marielle. Bussen skulle anlända om en liten stund, hon kastade en hastig blick på det guldfärgade armbandsuret, skyndade på stegen. Hon skulle hinna. Suckade lätt och började nästan småspringa den lilla grusvägen fram.

  I tankarma spelade hennes inre våta drömmar upp. Hon kände redan mannens händer utmed sin kropp. All den hetta hon hade i sin kropp, han skulle få den. Hon skulle bjuda honom att delta i hennes drömmar. De skulle bli ett.

  Han skulle binda henne vid sängen, tvinga henne att ta emot. Hon skulle be om nåd men han skulle ge henne orgasm efter orgasm.

  Med röda och hettande kinder anlände hon busshållsplatsen. Kunde se bussen i kurvan långt borta där skogen tog vid. En stor och klumpig skapelse i orange färg.

  Så ful den är tänkte Marielle hastigt.

  Den anlände, bromsade in och stannade. Dörren veks undan och Marielle steg in, betalade och sjönk sedan ned på ett säte alldeles invid fönstret. Nu skulle det ta henne dryga timmen för att komma till staden.

  Hon blundade, drömde sig bort till det som väntade. Hennes nya liv började ta form.

  Att få njuta av sex, att släppa på sina hämningar. Tankarna lät henne flyga till oanade paradis, där skönsång fyllde upp. Där hjärtat tog skutt och hennes kropp njöt. Hon ville ta emot, låta sig ledas. Åter gick tankarna till hennes mystiske älskare, hon visste egentligen ingenting om honom. Ändå fyllde han upp allt i hennes huvud. Han var en symbol för hennes förbjudna lustar. Mannen som tog bort skammen och ledde henne rätt. Hon log.

  ”Ursäkta, är det ledigt här?”

  ”Ja, visst”, hon rycktes upp ur tankarna. Vid hennes sida damp en yngling ned. Kanske var han i femtonårsåldern.

  Han log mot henne innan han började tala. ”Fint väder har vi i alla fall fått.”

  Marielle blev full av skratt, det lät som orden från en gammal man.  Hon svarade med en kittlande röst.

  ”Ja tänka sig att sommaren kommit på riktigt.”

  ”Ska du då? Jag ska åka till stan och hälsa på min mormor.”

  Grabben talade som om han alltid känt henne.

  Marielle svarade. ”Jag skall flytta in till stan så då kanske vi stöter på varandra igen.”

  De båda tystnade. Marielle vände blicken mot rutan och naturen som svischade förbi där utanför. Sjön var alldeles spegelblank, hann hon reflektera trots bussens snabba färd. En tanke på mor och far, men den byttes snabbt av hennes våta drömmar.

  Hennes bara ben kunde känna värmen från den unge mannen och det gav henne näring till dagdrömmeriet. Hon kände sig våt. Fylld av lust, fylld av förväntan inför det som väntade.

  Bussen stannade till, en gammal kvinna steg på. Ett luftdrag for genom bussen och gav henne en rysning av välbehag. Det var varmt, säkert över trettio grader ute, solen stekte.

  Marielle kände shortsen klibba sig fast, rörde på sig. Lutade huvudet mot rutan och lät sig bäras bort av de inre drömmarna ännu en gång.

  Vad hade han sagt att han hette? Eller hade han angett ett alias. Nej, det var väl Gustav, hon trodde det. Åter igen pirrade det till, hela kroppen fylldes av förväntning, det bubblade som om man hällt champagne i hennes ådror, istället för det blod som brukade vara som rännilar inom henne.

  Hon var sannerligen kåt. Marielle hade svårt att förstå sig själv. Vart kom alla dessa känslor ifrån, varför var det så viktigt med sex?

  Äntligen, de var framme vid stationen. Grabben hade lämnat sätet utan att säga någonting mera. Borta.

  Marielle reste sig, greppade väskan och nästan hoppade ut från bussen. Nu skulle hon ge sig av mot Storgatan 44, ett gult rappat hus hade han sagt. Det var bara ett kvarter bort.

  Med raska steg började hon gå mot huset, andades in frihet i sina lungor. Fylldes av gatulivet. Slogs av skillnaden som rådde bara en timmes bussfärd bort. Här vimlade det av folk, liv och rörelse. En timma bort var det tyst, öde och bara enstaka hus prydde markerna.

  Hon sträckte upp sin kropp, bröstens fyllighet visades upp i det tunna linnet, hon bar ingen behå och bröstvårtorna kunde skymtas genom det skira tyget. Hon ville vara sexig då hon anlände, saktade stegen för att inte bli svettig. Andades lugnande, stannade upp lyssnade till sorlet av bilar. En hund som skällde långt borta.

  Drog in dofterna av avgaser, matos. Fåglar kvittrade även här, på ett mera uppfodrande sätt. Hon såg huset, kände pirret inom sig. Fortsatte gå tills hon stod utanför den gråmålade dörren och lät så fingret leta sig till dörrklockan.

  Ett kraftigt dingdong hördes, ljud från bara fötter och en man som öppnade. Hans ansikte sprack upp i ett leende.

  ”Marielle förmodar jag?”

  Hon nickade till svar.

  ”Kom in. Gud så kul att du kom”

 Det var här Marielles våta drömmar skulle besannas. Han skulle ge dem näring, vara hennes lärare. Han hade en gudomlig kropp, en fast bak, lite hull och ett helt underbart leende.

  Hans hår hade fått en grå ton, men det visade fortsatt att han varit mörk tidigare. Om man kan säga att en man var vacker, så var han vacker tänkte Marielle.

  ”Gick resan hit bra?”

  ”Oh ja, bara fint”, kvittrade Marielle till svar.

  Det var ett vackert inrett hus och hon kände med det samma att hon skulle trivas här. Hon släppte de sista barriärerna för att leva ut sina drömmar och konstigt nog kändes det helt rätt. Hon kände ingen som helst skam i sin vackert svarvade kropp.

  ”Lite vin?”

  ”Ja, tack gärna.”

  Häftigt vände han sig mot Marielle, gav henne en kyss innan han frågade. ”Du är säker på vad du gett dig in på nu?”

  ”Jag är helt säker så bara ta mig med storm. Jag kommer vara din.”, svarade hon men en sensuell röst som förvånade henne själv, likväl honom.

  ”Då så. Välkomen hem.” Han greppade hennes hand ledde henne mot rummet. Öppnade en flaska vin, rött. Fyllde glasen och sträckte henne ett av dem. ”skål för oss.”

  ”Skål för oss”, svarade Marielle.

  Stämningen hade lättat och hon kände sig hemma med Gustav som om de redan levt ett liv ihop, ändå hade de precis mötts.

  Han kom fram till henne, smekte tyget på hennes linne. Bröstvårtorna styvnade, stod i givakt. Hon stönade lätt och han log mot henne.

  ”Kom.”

  Hon följde honom mot sängkammaren.

   Han ville smaka henne, känna. Mjuka upp hennes inre. Ge henne belöning för att hon kommit. Hans penis hade sträckt sig upp och stod i en kraftfull givakt. Han var kåt.

  Hon var en vacker kvinna, hans kvinna nu. Hon var en gåva och han skulle ta väl hand om den.

  Marielle lät sig smaka av Gustavs behandling. Njöt av att känna hans händer som smekande drog över hennes kropp likt en bläckfisk fanns hans händer överallt för att tillfredsställa henne. De rev upp fördämningar, släppte loss orkaner inom henne. Orkaner av lusta och hon kände ett inre behov av att skrika ut sin lust.

  Han slet sönder hennes trosor, rev dem av henne. Marielle hettade till ändå mera. Det stormade i hennes inre. Underlivet var plaskvått nu och i det samma hon tänkte tanken, böjde han sig ned och började slicka henne, lät tungan virvla runt, eggade. Gjorde henne tokig av lusta.

  ”Åh snälla ta mig”, skrek hon till sist.

  Men han fortsatte, hon böjde sin kropp i en vid brygga upp mot hans ansikte. Han tvärstoppade, lät henne vila. Befallde henne att suga.

  Marielle tog hans penis i munnen, kände hans växande stånd öka. Han rytmiska höfter började dansa, han knullade henne i munnen.

  ”Skönt”, han stönade det ur sig.  Drog sig ur hennes mun, kastade henne runt och förde in sin praktstång i hennes vagina där hon stod uppställd som en hund och bara väntade.

  ”Gud så trång du är, så blöt ditt lilla djur, Har du väntat på Gustav?”, han eggade henne med sina ord. Fick hennes kropp att bölja i orgasm. Hon kom, det gick skamlösa vågor genom hela hennes kropp, den var laddad och hon fylldes av en elektrisk känsla.

  Gustav fortsatte jucka, han var uthållig. Var inte klar med henne. Drog sig ur, daskade med kuken utmed hennes skinkor och trängde sedan åter in i hennes blöta sköte för att slutligen låta satsen spruta ut på hennes ryggtavla.

  Utmattade föll de båda samman på sängen. Gustav tog upp en liten handduk och torkade ömt hennes rygg så hon skulle kunna vända på sig.

  ”Det var skönt, fint”, sa hon lite blygt.

  ”Ja verkligen, det här kommer bli så bra ska du se.” han låg på sidan, lekte med hennes hårslinga, nuddade bröstvårtan. ”Du är väldigt vacker.”

  ”Tack, du med.”

  ”Ska vi återgå till vinet och lite mat kanske?

  ”Gärna ”

  Hon reste sig upp såg de trasiga trosorna.

  Han log, ”Jag föredrar att du går utan trosor här inne.”

  En nick till svar. Kändes konstigt. Men var det så han ville ha henne så, visst inte henne emot.

  ”Jag har en present till dig. Köpte en klänning som jag hoppas du kommer gilla.”

  Han la paketet på sängen och gick själv ut mot köket för att plocka fram lite för dem att äta.

  Hon öppnade påsen och drog fram en skir spetsklänning som visade hennes behag. Den klädde henne och var tillräckligt lång för att täcka hennes behag men ändå ge en skymt av att de var lätta att tillträda.

  Marielle gick mot spegeln som stod lutad mot väggen, hennes kinder var blossiga. Ögonen fulla av liv. Hon såg annorlunda ut. Klänningen lyfte fram hennes figur än mer.

  Med ett leende konstaterade hon att hennes hår hade blivit till ett redigt rufs i deras vilda älgskogslek.

  Hon kände sig redo att åter möta Gustav, så hon tassade ut ur rummet för att se vart han tagit vägen.

  Spänd stod han i öppningen till köket för att spana på henne då hon kom ut från rummet, hans hjärta slog en volter. Hon var som en gudinna. Han hade haft omåttlig tur som fått kontakt med henne. Tur att hon hungrade efter spänning och liv. Han skulle göra vad som helst för att behålla henne.

  Marielle dansade runt, visade sig. ”Vad tycks?”

  ”Du är som en gudinna”, utbrast han och i hans ögon kunde hon se en längtan efter hennes kropp nytändas.

  ”Bordet är dukat. Jag hoppas det skall smaka. Tapas”, förkunnade han med en mild röst.

  ”Härligt.”

  Hon kunde känna magen knytas samman. Hon var hungrig och det skulle smaka bra med alla smårätter han dukat fram.

  Gentlemannamässigt drog han ut hennes stol och lät henne sitta ned. Fyllde på hennes vinglas. Samtalade med henne som om de levt ett liv samman redan och kanske hade de mötts tidigare. Inte här och inte nu men i en annan dimension eller så var de tvillingsjälar.

  Han kände sig upprymd, nöjd.

  Marielle kände vinets mjuka bolster bädda in hennes hjärna, vagga henne i trygghet.

Tänk att hennes våta drömmar lett henne hit, att allt som behövdes var att våga släppa greppet om det som varit och våga leva i nuet. Här.

  Hon höjde glaset och utropade, ”Carpe punktum.”

  Gustav retirerade med att säga, ”Fånga ögonblicket så vackert.”

Lådan - ett tävlingsbidrag till Skriva

 

  Kenneth hade sagt åt henne att aldrig någonsin öppna lådan.

Fingrarna kliade, hela hennes inre fylldes av en tärande känsla. Hon stålsatte sig för stilla sin nyfikenhet.  Vad skulle kunna hända?

  Med smygande steg tog hon sig in i biblioteket, till den chiffonjé som han lagt lådan i.

  Lådan var vackert dekorerad och den såg ut att vara riktigt gammal, lockets pryddes av en utskuren drake. Träslaget var vackert, kanske rosenträd.

  Hon stannade upp, borde låta bli, men måste erkänna att det frestade. Det fanns ingenting med större dragningskraft än lådan.

  Sakta drog hon upp chiffonjén, blottade dess innanmäte. Här låg vackra brevpapper. Luckan blev till ett praktiskt skrivbord då den fällts ned.

  Hon andades. Lyssnade.

  Inte ett ljud hördes i det stora huset.

  Hon lät handen smeka skrivbordsdelen. Ett lätt täcke av damm följde hennes hand då hon strök ömt över det ådrade träet.

   En vacker fjäderpenna fick henne att minnas Kenneths mor. Hon hade suttit här med den vackra pennan i sin hand och skrivit med en sirlig handstil på det handgjorda brevpapperet.

  Hon hade synat skriften, låtit pudret i den lilla burken av silver forcera bläcket, för att sedan blåsa bort det i små puffar som virvlade från pappersarket.

  Samvetet grep henne åter. En kvinna med aktning rotade inte i andras saker. Det var fel. Tvånget trollband hennes inre, fixeringen hade uppkommit av att han sagt nej. Hon hatade att vara sådan. Ändå stod hon här och nästan darrade av förväntan.

  Innehållet måste vara viktigt. Inte hade väl han sagt nej, om det inte var så? Hon måste få veta.

  Var det steg hon hörde? Ett knarrande ljud.

  Raskt stängde hon chiffonjén och hastade mot bokhyllan för att verka upptagen med att leta efter en bok.

  Kenneth uppenbarade sig. ”Du har väl inte kikat i lådan?”

  ”Jag. Aldrig, du sa ju att jag inte fick.” Hon vände sig mot honom och log, i handen hade hon en bok av Jane Austen.

  ”Vad ska du läsa?”

  ”Stolthet och fördom.”

  ”Skall vi ta oss lite frukost på terrassen?”

  ”Gärna.”

  Hon borde ha raskat på, irriterat fick hon vänta på svaret. Vad var det för innehåll i den lilla snidade lådan?

  De slog sig ned i morgonsolen. Fåglarna kvittrade. De hade fått ut det fruktiga teet och de nybakade sconesen på terrassen. De bredde dem med smör och den hemkokta äpple - och tomatmarmeladen.

  ”Vad ämnar min sköna göra idag då?”

  ”Läsa”, sa hon och höjde boken för att ge tyngd till sanningshalten i det hon sagt.

  ”Jag ämnar resa till staden och tänkte erbjuda dig att följa med.”

   Tankarna vilade vid möjligheten att få vetskap om lådans mysterium, men på samma gång frestade en resa till staden. Hon samlade tankarna, lyfte tekoppen och lät sig njuta av den varma söta drycken.

  ”En resa till staden sa du? Jag följer gärna med.”

   Lådan fick vänta.

  ”Jag ämnar besöka advokaten för att skriva på lite papper.” Han gjorde en andningspaus. ”Kanske kan vi ta en bakelse på Café Royal då jag är klar?”

  ”Det vore högst angenämt.”

  Han gav henne ett varmt leende, hennes ansikte sprack upp i ett lystert sken, påminde honom om en fjärilsdans, så vacker.

  Då hon reste sig upp för att gå till sitt rum, följde tanken på lådan henne ut från terrassen. Lådan fylldes med än det ena än det andra. Med en ljudlig suck avslutade hon tanken och lät den vila.

  På rummet greppade hon parfymflaskan, tryckte på dess blåsa ett par gånger och en underbar sötaktig violdoft la sig att vila mot hennes hud.

  För varje steg hon tog spred hon doften i sin närhet. Nu var hon klar att resa till staden.

  Med lätta steg gick hon mot biblioteket. Hon måste få veta.

  Framme vid chiffonjén, lät hon luckan falla, grep den vackra lådan i rosenträd. Lyssnade åter efter steg. Det var tyst.

  Med ivriga fingrar lyfte hon locket. I lådan låg ett handskrivet meddelande som löd, ”Vill du gifta dig med mig?”

  Ett ljud och hon vände sig om, där stod Kenneth nu lutad mot dörrposten och tittade på henne.

  ”Nå, vad säger du?”

  ”Ja, så klart.”

  Nu log de båda över lådans dragningskraft.

 

 

©Tove Birkeland Brandt